Vi var där när alla ropade "lev!". Vi skruva till den vi vred och vi vred tills livet vällde in på riktigt i oss med.

Och jag drömde om tatueringar. En hel natt i sträck skulle jag tro. Dom var fula och jag var fin. Till en början. Men dom drog ner mig med mögliga färger, gjorde mig tråkig och smutsig. Men jag blev glad igen när jag vaknade. Såg mig omkring och tänkte. Det här är bra iallafall. Bättre än bäst ungefär. Tänkte, det var bara för att säga mig att "Inte förstöra dig nu". Nej, tänkte jag tillbaka.

Jag roar mig med att klippa i kläder. Gör sönder dem för att kunna skratta åt vilken dålig skräddare jag skulle blivit om jag försökt. Jag måste slänga och rensa snart, dom ruttnar därinne annars. Fast det gör dom nog vilket fall.

Katterna bara fortsätter skrika och det blir ljusare för var dag, och om ni inte vore i ett hav just nu skulle säkert jag kasta ljus omkring mig så att det brann överallt och i hår. Eller så skulle jag bara fortsätta sitta här som i vanlig ordning och tänka över var som kommer näst. Och näst vet ingen, inte jag. Jag har nog aldrig varit så osäker på något om vad som ska hända när allt är slut. Men det är rätt skönt ändå. Då behöver jag inte planera ut livet i minsta pusselbit för att alla sekunder och klockslag ska matcha i samma färg och rena ton. Jag fortsätter i ett tempo som osar omatchat kaos där ingen vet om det är fulsnyggt eller alldeles förfärligt. Jag skrattar mest och vilar lite mer.

Och sen blir det som för alla andra, ja ni vet: "Vi måste ses alla snart igen, inte tappa kontakt, inte säga nej, inte försvinna bort, ring mig, se mig sen, vi måste, måste, måste". Skitsnack som alla säger håller i sig. Jag tror på dom jag med. Det är tråkigt att vi alla kommer dö ifrån varandra, men skönt att vi kommer bilda våra egna liv i egna städer och bås. Det kommer säkerligen bli en träff eller två, men ingen kommer känna igen. Alla är nya, fräscha och uppstartade. Alla kommer gå därifrån med konstiga känslor i kroppen. Se ner i marken och kanske låta det droppa lite. Det är lite vackert ändå, och jag längtar en aning efter att få se alla vänner uppstartade och bortglömda i egna liv. Och jag kommer också säga att vi måste, måste, måste, och samtidigt veta att jag bara snackar skit. Det blir säkert bra det där.

Och det är verkligen nära nu. Snart är vi alla mannen i den vita hatten för en dag. Om tjugo år har den gått från vit till gul. Och resten är bara minnen.

Ha en alldeles för fin dag, mina vänner.