I’ve got my best shoes on, I’m ready for it all. Bring in your best crew, come on! I’m ready for it all.

Och ibland när jag väntar på en sömn knyter jag händer. Om varandra, för att känna lite värme och känsel. Om jag ligger tyst och stilla som den lugnaste så kan jag höra. Jag kan höra mitt hjärta slå. Det slår ofta lite för hårt, lite för snabbt. En molande stress som ligger och gnager. Men den molnar iväg mer och snart kan jag höra det i en takt som tickar som klockans visare. Jämt och fast. För tiden springer inte i onödan. Tar aldrig ut sig för saker som inte behövs. Den är där den är. Är där den finns.
Ibland kan jag till och med känna att slaget slår ut senare i fingrarna än i bröstet. Visst, en hundradels sekund, men jag kan känna.

Och det här är bara en av hundra. En av hundra nätter som slinter. Utan tillräcklig sömn och med funderingar. Oftast bra. Men jag gillar sådana nätter. De är dom bästa.
Och jag tänker, att våren kan vara grå. Men lika gärna vit som grön. Jag känner kolsyran i magen. River och guppar. Det känns fint men ganska fånigt.

Och jag såg en filmsekvens där två fina var fria fast en. Dom var sina alldeles egna men på samma sekund, samma fria. Jag blev så avundsjuk och lite ledsen. Tänkte att: Så ska jag också ha det. En och samma frihet att dela på två individer. Och absolut inte tvärtom. Det är då saker går åt helvete. Som du och dig. I en bubbla bland tvång och granskande blickar som säger nej, gör så, nej gör inte på det där viset.
Jag tänker aldrig äga någon. Och ingen mig.

Jag är en människa, och du med. Och du och du och du också. Och jag brukar inte tycka om solen så mycket för att det är så ljust och alldeles för starkt för lite för svaga ögon, men idag gjorde jag det ändå. Bara för att, du vet. Jag öppnade upp gardinenrna för första gången på år. Nu är det stängt och mörkt igen. Mörkt men så fint och mysigt. Bekvämt för ljus hud som saknar fräknar.

Ibland är det bra att tycka om sådant som man i vanliga fall inte tycker om bland det mesta och bästa. Och jag tänker nog inte ens så mycket längre, jag väntar istället. Och jag struntar i IQ-test som visar hjärnor som inte har med en enda persons identitet att göra. Och jag struntar i idioter. I dig. Och i duvan och fjädrarna som flyger. Och i hjärtgropar och lysande ideér. Och i fåglar som äter upp sina ungar. Och i regn som smattrar på husvagnstak. Och i tavlor som är värda miljoner men som säger absolut ingenting. Det struntar jag i just nu. Bara för att, jag får.

Jag såg siffror i en gammal skolalmanacka. Siffror på hur länge man var fast. En månad hit och dit. Och vi gjorde det och det och det. Jag strök över allt. Även fast det mesta var överkluddat redan. Jag strök över hårdare än jag riktigt behövde. Enbart för att jag inte bryr mig om sådant som tar energi. Raderar mycket hela tiden för att skapa nytt. Och jag måste det för att känna fina saker.

Och frihetssekvensen ska jag se igen, bara det. Lite för fint. Lite för bra.

Jag suddar så himla mycket nuförtiden. Jag mår så bra nuförtiden.