Frigolithjärta

Lite stela ben.
Några frigolit-speglar i smulor.
Tas itu inför ögonglober på rädda leksaksbarn.
Dragspelsbarn.
Töjbara. Smala.
Med sår och munnar.
Salt.
Aj.
Sprucken i läppar men äkta leenden.
Lite för vita tänder.
Spyr och spottar raviolikladd på golvet.
Doftar surt och starkt.
På oss och mig.
På jag.
Min egen kvadratmeter av kött.

Här var det inte okej att vara en som vill vara.
Här springer ni alla bara runt i snötäckta luvor.
Leker glad.
Klädd i främling.
Oss med kärlek i.
Pratar med ögonen.
Smaksatta med lite rött och inte-fel.
Fyll badkaret med varmt.
Dina tår skriker ju blått!

Försök håll det kliniskt rent här inne.
Vill inte osa sjukhussal och sorg.
Jag har ju sagt det så många gånger!
Starka lysrör.
Bort.
Byt till stearin-dripp-dropp.
Petar med finger på vänster.
Vitt. Varmt. Aj. Hårt. Kallt.
Knaster på golvet igen.
Ersätter frigolitspegeln med sitt smul.

Att drömma.
Måla med grönt och choklad.
Mig. Dofta liv och sött.
Människa med tack i munnen.
Trögt under tungan. Drar till och poff.
Ett tack. Inte salt eller droppar, nej.
Bara tack.
Ett.

I en telefon blev allt så.
Ja, hej det är bara jag.
Jag.
Och ja, jag hatar solen men nej, jag vill inte dö.
Inget lite minsta ens.
Jag hatar solen men älskar liv.
Jag hatar solen men jag hatar död.
Också.
Det var bara det. Ja, tack och ett hej.
Eller förresten, en pizza också.
Med extra ost.
Tack.

Flera gånger har jag blivit ögon-blank.
Jag tror det är lätt hänt i liv.
Jävla frigolithjärta.
Alltid denna frigolit.
Smulas ner till en matig soppa.
Varsågod, det är bara att ta för er!
Det finns till alla.
Skålen ska vara tom när ni går.
Ät, bara ät.

/em