Hjärnan är gjord av pasta och jag ljuger inte ens i blodpumpen längre

Som en ren och jävlig människa skulle du bli. Du sa det. Här skulle ingen gömmas i tunnlar bland ekoklang och grafittikonst. Sa att du såg allt i framtidsperspektiv, det var inte ens troligt eller ens minsta likt en grönhudad hand. Här var det enda som räknades efterblivet. Ungefär allt. Ledsenlivet.

Strax efter sa du att du ville känna känslan som trycks ihop till saltdegssmet med specialknappar i specialmaskin. Tår. ar. Att du ville springa spritt språngande naken och galen på den där ängen där dom med kängor inte fågelsparkar mer. Du ville springa och skrika att här var jag och här var jorden fuktigt glad. Ibland funderar jag på om alla grenar som flög av det där lastbilsflaket verkligen var sådär otroligt levande som du påstod. Och ibland undrar jag om du verkligen finns på riktigt eller om du bara leker på dödligt allvar.

Emellanåt extraknäcker jag som sinnessvag chokladbollsförsäljare i min egen koja med colaväggar och godisglas. Ofta äter jag upp alla chokladbollar själv och lämnar munsmulet till fågelbarn på någon ihopsjunken och sönderborrad trottoar. Ibland rimmar jag mig in i fin och fulvärlden och leker med min asfaltspoesi. Oftast innehåller den ihoptrampade cigaretter och läppsnus, en del av dom rullar med i vinden, andra plockas med klämmor eller snurrar sig till parken där gråtande hundar blir godislurade av sina tjuriga låtsastanter.

Och där står du och väntar på livet! Varsågod, ät och puss. Det är okej att vara bräcklig och genomskinlig, det säger ju du. Säger att vara bräcklig är ändå rätt tillräckligt. Nåja, ät och puss och varsegod. Ät din existens och ögonblänk, jag slår vad om att munnen är full av muskelvävnad och fettklumpar med broskbitsknaprande fingertärningar i mitten. Sluta sparka fågelspark i en natt nu tack. Bara ät och puss och varsegod.

/em.