Hela jävla världen är ett åskmoln och du är smällen

Livet är ju en jävla soppa. Ibland god och man säger slurp hela tiden och ibland inte ens tugg-glad. Bara slinker ner i strupen och liksom kladdar ihop med hinnan där. Som en såndär äckelhinna som lägger sig uppepå varma chokladen och man bara vill spy på hela gatan och i nått hörn.

Mitt liv är jävligt lätt och lagom. Mitt hår är fint men slitet, jag biter på naglarna för att komma åt nagellacket som jag precis målat på. Jag njuter av mitt ansikte då och då men spyr på det lika ofta. Jag går på mysigaste högskolan, men säger bajs hela tiden för att jag tycker jag är så kul och hatar att man ska vara vuxen. Lever på redbull och adhd-symptom på dagarna, och på något annat på kvällarna.

Ibland äter jag sniglar i jakt på tid, oftast till frukost. Sticker sönder målningar som inte duger fast som visst duger men som sticks sönder ändå. Jag har fina skor som låter högt och jag växer hela tiden. Inte på bredd och i kroppen men i huvet och ögonen. Men inte munnen.

Jag har världens bajs-sjuk-finaste killen i min stad som jag tänker gifta mig med. Han är så fin att man kan dö och jag tycker att hans flickvän ska dö, för hon verkar inte ens kul och har fult hår.

Tänker på finfolkskollektiv, uteliv och köttfabrik. Att jag vill bo där sen. Inte i en köttfabrik men det första. Emil tyckte malmö igår, kanske jag med, vi kan ju snacka så bra skånska så det är ju jävligt bra. Tänka med vänsterhalvskallen och dricka öl (om det var gott).

Och oj vad skönt att jag äter massor med vitlök med flit för att du och du och du och du inte ska hångla med mig ikväll. Inte ens lyfta upp mig och tro att jag vill titta dig i dönacken och ta tag i dina svetthålor.

Tänker att hela jävla världen är ett åskmoln (inte dåligt), men att du är smällen (asdåligt).