Omne homo mendax

kom och säg hej någon gång

2012-01-10T19:49:00.001+01:00

https://twitter.com/#!/emmaklemets
(kommer snart)

skriv ett brev till påven och vinn en miljon

2011-12-27T19:00:00.003+01:00

Hängde hos Emil i söndags med Karolina och Cajsa. Vi dansade sen och allt sånt, ja.

Hela jävla världen är ett åskmoln och du är smällen

2011-11-12T12:55:00.003+01:00

Livet är ju en jävla soppa. Ibland god och man säger slurp hela tiden och ibland inte ens tugg-glad. Bara slinker ner i strupen och liksom kladdar ihop med hinnan där. Som en såndär äckelhinna som lägger sig uppepå varma chokladen och man bara vill spy på hela gatan och i nått hörn.

Mitt liv är jävligt lätt och lagom. Mitt hår är fint men slitet, jag biter på naglarna för att komma åt nagellacket som jag precis målat på. Jag njuter av mitt ansikte då och då men spyr på det lika ofta. Jag går på mysigaste högskolan, men säger bajs hela tiden för att jag tycker jag är så kul och hatar att man ska vara vuxen. Lever på redbull och adhd-symptom på dagarna, och på något annat på kvällarna.

Ibland äter jag sniglar i jakt på tid, oftast till frukost. Sticker sönder målningar som inte duger fast som visst duger men som sticks sönder ändå. Jag har fina skor som låter högt och jag växer hela tiden. Inte på bredd och i kroppen men i huvet och ögonen. Men inte munnen.

Jag har världens bajs-sjuk-finaste killen i min stad som jag tänker gifta mig med. Han är så fin att man kan dö och jag tycker att hans flickvän ska dö, för hon verkar inte ens kul och har fult hår.

Tänker på finfolkskollektiv, uteliv och köttfabrik. Att jag vill bo där sen. Inte i en köttfabrik men det första. Emil tyckte malmö igår, kanske jag med, vi kan ju snacka så bra skånska så det är ju jävligt bra. Tänka med vänsterhalvskallen och dricka öl (om det var gott).

Och oj vad skönt att jag äter massor med vitlök med flit för att du och du och du och du inte ska hångla med mig ikväll. Inte ens lyfta upp mig och tro att jag vill titta dig i dönacken och ta tag i dina svetthålor.

Tänker att hela jävla världen är ett åskmoln (inte dåligt), men att du är smällen (asdåligt).

Panglyse

2011-06-26T13:24:00.004+02:00

Om man gillar GIFS så kan man ju kika in här lite då och då om man känner för det. Annars nöjer man sig helt enkelt här.

http://panglyse.blogspot.com/

I'm sure you've heard it all before, but you never really had a doubt.

2011-05-15T14:31:00.005+02:00

http://www.myspace.com/klemets

Fäll ut klorna

2011-04-29T12:47:00.001+02:00

Jag drömmer drömmar som smakar salt. Sprit och intimt, fult och fint. Om en silverpeng till mig, till månen och dig. Jag satt i din sjukhussäng. Jag ser sju människor i det där lägret i landet. Dom som inte ville något annat än liv. Jag grät lite och du sa att nä, nu låter du som det där töntiga hardcorebandet. Sluta.

Jag dricker saft, smeker ord och fantiserar i fantasin. Tänker att den är det allra viktigaste jag har. Orden också såklart. Du kallar mig för omoget småbarn trots att jag snart är mer än vuxen. En på G säger att det är viktigt. Att vara barnslig och mogen på samma gång. Den har rätt.

Jag pratade med statyn igår i staden. Han sa att han sett lite av allt. Från ballt, alkoholhalt och uppfostringsanstalt till allt som varit jävligt svinkallt. Talade om alkohol och att den var ditt världsallt. Talade om dig, du med fartblinda skorna med tårna i vädret, som fällde ut klorna. Speciellt när någon av stadsborna var i skottlinjen. Om dig som snortar i dig drömmar bakom hörn med direktörn. Jag önskar jag kunde ge dig häften. Men nej, du var bara piller.

Och jag var bara hon med gitarren sa du. Hon med framtidstron, bleka blonda med dom gröna som levde i sin egen dimension. Tack sa jag. Och du var bara han som ville ge sitt hjärta till duvorna på torget. Han med dom bruna. Du sa aldrig tack. Synd att det alltid bara var duvorna.

Saker man ser skiftar färg. Och jag är friare än någonsin. Fri som nu ville du också vara sa du. För fri som nu har du aldrig varit förut. Tur att förut inte är nu.

Jag lärde dig sticka in tippar av nosen i pälsen på djur. Du njöt och sa att doften var det bästa, ellerhur? Jag svarade och sa att huden är det enda som går att lita på. Den skiftar som den mår. Jag varnade och sa att min glittrar som aldrig förr så se upp. Snälla dofta in mig också, tänkte jag.

Du säger att du äter sniglar till frukost. I jakt på tid...liv? Du säger att du drömmer om att klappa delfiner i hav som smakar gyttjebad. Jag säger att vi klarar oss utan vätskor, jag lovar. Du lutar dig och viskar att sniglarna inte hjälpte ett dugg egentligen. Dom var bara något slags tilltugg.
/Em.

You are Darth Vader, I know what you're made of...You are like a lung, and you were warmed by the sun.

2011-02-09T13:24:00.005+01:00

Full på skrattrynkan
läppgropen
Frihet är det nya
svarta
Du är låtsasfilosofen
Kopierade dokument
i mappar
skrivbordslådor
Tejpa upp, tejpa ner
mer, mer
LEV svordom!

Jag blev hårdhudad
Försvinner inte ens
i badkar
Har inte ett enda blödande sår
medan var och rödklumpar
ler i dur
i dig
Jag skapade himmel
i ögonlock
Munnen var igentejpad
men jag visste
hela tiden
att hit skulle jag

Snigelgråt och bokstavskåt
där inget händer
ingens händer
är
där
här
Analfabeter sjunger texter i moll
Slirar på kopplingen
bränd gris
håll andan i tre nu!

Jag hoppar hinder och
du
äter sniglar i jakt på tid...liv?
Alkoholiserad från roten
och lever i lögn
Säger HEJ
HEJDÅ
men fåglarna flydde
för länge sen
och jag blev aldrig grå
trots att den här hålan
vissnar i takt med
snön.

/Em

Trehundratjugonio eller elva böcker har jag säkert skrivit under mitt försvinnande. Jag ska försöka dela mer och inte dö så ofta i fortsättningen.

Ballongkött

2010-11-15T22:53:00.009+01:00

Rostfritt kött
är vi
inte
labyrintiskt
förvirrade
förbryllade
i livet
vi rostas på maxeffekt
och rostar brunt tills vi
observerar
att livet var ganska simpelt
inrutat
inlindat
inget sudd inte
bara drömmer
om rymdfarkost
men gör absolut
allt
åt det
nej.

Kött
är vi
och äter av varandra..
s..
ballongkött
viskar hjärtord
i köttöron
med köttläppar
småtjejer gör
ett första framträdande
med alkohol
i röd-ådror
sexdebut
för här ska slösas
spara
hör pensionen till
dom sa så
barn
som inte hinner
vara barn.

Riksdagsbeslut och slipsknut
samhället rasar
havererar
i takt
med
klyftan
andetag
obehag
penseldrag
sammandragningar i hjärnor
allt som spänner
klämmer
är inte tumörer
även fast det verkar
så.

Här behövs lugn
en ro
behöver skriva
poesi
i din säng
äta chips tills
det är täppt ända upp
i halslocket
tänka att chips
också kan vara poesi
inbilla
hit och dit
och det får bli
mitt mål
poesibädd
jag kommer hamna där
till slut
du vet nog bara inte
om det
än.

inte jag heller.

/em.

Hjärnan är gjord av pasta och jag ljuger inte ens i blodpumpen längre

2010-10-04T14:15:00.013+02:00

Som en ren och jävlig människa skulle du bli. Du sa det. Här skulle ingen gömmas i tunnlar bland ekoklang och grafittikonst. Sa att du såg allt i framtidsperspektiv, det var inte ens troligt eller ens minsta likt en grönhudad hand. Här var det enda som räknades efterblivet. Ungefär allt. Ledsenlivet.

Strax efter sa du att du ville känna känslan som trycks ihop till saltdegssmet med specialknappar i specialmaskin. Tår. ar. Att du ville springa spritt språngande naken och galen på den där ängen där dom med kängor inte fågelsparkar mer. Du ville springa och skrika att här var jag och här var jorden fuktigt glad. Ibland funderar jag på om alla grenar som flög av det där lastbilsflaket verkligen var sådär otroligt levande som du påstod. Och ibland undrar jag om du verkligen finns på riktigt eller om du bara leker på dödligt allvar.

Emellanåt extraknäcker jag som sinnessvag chokladbollsförsäljare i min egen koja med colaväggar och godisglas. Ofta äter jag upp alla chokladbollar själv och lämnar munsmulet till fågelbarn på någon ihopsjunken och sönderborrad trottoar. Ibland rimmar jag mig in i fin och fulvärlden och leker med min asfaltspoesi. Oftast innehåller den ihoptrampade cigaretter och läppsnus, en del av dom rullar med i vinden, andra plockas med klämmor eller snurrar sig till parken där gråtande hundar blir godislurade av sina tjuriga låtsastanter.

Och där står du och väntar på livet! Varsågod, ät och puss. Det är okej att vara bräcklig och genomskinlig, det säger ju du. Säger att vara bräcklig är ändå rätt tillräckligt. Nåja, ät och puss och varsegod. Ät din existens och ögonblänk, jag slår vad om att munnen är full av muskelvävnad och fettklumpar med broskbitsknaprande fingertärningar i mitten. Sluta sparka fågelspark i en natt nu tack. Bara ät och puss och varsegod.

/em.

Frigolithjärta

2010-09-02T01:20:00.004+02:00

Lite stela ben.
Några frigolit-speglar i smulor.
Tas itu inför ögonglober på rädda leksaksbarn.
Dragspelsbarn.
Töjbara. Smala.
Med sår och munnar.
Salt.
Aj.
Sprucken i läppar men äkta leenden.
Lite för vita tänder.
Spyr och spottar raviolikladd på golvet.
Doftar surt och starkt.
På oss och mig.
På jag.
Min egen kvadratmeter av kött.

Här var det inte okej att vara en som vill vara.
Här springer ni alla bara runt i snötäckta luvor.
Leker glad.
Klädd i främling.
Oss med kärlek i.
Pratar med ögonen.
Smaksatta med lite rött och inte-fel.
Fyll badkaret med varmt.
Dina tår skriker ju blått!

Försök håll det kliniskt rent här inne.
Vill inte osa sjukhussal och sorg.
Jag har ju sagt det så många gånger!
Starka lysrör.
Bort.
Byt till stearin-dripp-dropp.
Petar med finger på vänster.
Vitt. Varmt. Aj. Hårt. Kallt.
Knaster på golvet igen.
Ersätter frigolitspegeln med sitt smul.

Att drömma.
Måla med grönt och choklad.
Mig. Dofta liv och sött.
Människa med tack i munnen.
Trögt under tungan. Drar till och poff.
Ett tack. Inte salt eller droppar, nej.
Bara tack.
Ett.

I en telefon blev allt så.
Ja, hej det är bara jag.
Jag.
Och ja, jag hatar solen men nej, jag vill inte dö.
Inget lite minsta ens.
Jag hatar solen men älskar liv.
Jag hatar solen men jag hatar död.
Också.
Det var bara det. Ja, tack och ett hej.
Eller förresten, en pizza också.
Med extra ost.
Tack.

Flera gånger har jag blivit ögon-blank.
Jag tror det är lätt hänt i liv.
Jävla frigolithjärta.
Alltid denna frigolit.
Smulas ner till en matig soppa.
Varsågod, det är bara att ta för er!
Det finns till alla.
Skålen ska vara tom när ni går.
Ät, bara ät.

/em

kanske bara en sådan som liknar lite mirakel och fågel och färg och rostmacka med aprikosmarmelad och lite socker, du vet.

2010-08-17T21:22:00.008+02:00

Vi kan le, men bara i sekunder. Det är ett uttryck för känslor och det är förbjudet.

2010-07-23T18:02:00.005+02:00

Och även fast jag älskar min ensamhet så skriker klumpen åt mig att skaffa en myrstack i magen. Som kittlar.

2010-07-11T14:56:00.008+02:00

men vadå, jag sa aldrig att världen var underbar
enbart lite korkad och fjäskig
jag nämnde bara lite snabbt att jag gillar ögon
och att vissa är så mycket mer än andra
liksom sätter sig in i ens egna och klämmer åt
så att man kiknar till slut

och du, jag sa inte heller att jag hatar lyckan
jag sa bara att du är en sån som tror att det går
att koppla ihop saker för att få ihop en komplett en
som ingredienser i en smet
sötsliskigt
det går ju inte
dumhuvud

jag håller mig nog till mig själv
och sådana ögon
ett tag till ändå
säkrast
för min egenkomponerade lycka och
alla mina
ihopkrafsade ord på min frostiga panna
som försöker minnas hur fluffiga moln
luktar.

tänker tungvricka mig hes och galen och smal och kall och ingenting av något alls.

2010-06-28T17:10:00.005+02:00

Om ungefär tjugotre minuter tänker du spotta
på den i ungefär två minuter för att sedan se dig om
eftersom det bara är mitt på dagen och du är inte ens arg
eftersom solen är för stark för att grymta med mun och ögon.

Om ungefär trettiotvå timmar ska du säga ja
men mena precis nej för att du är rädd för allvar
och för att du inte vill skratta i månljuset
inte ikväll eftersom du inte vill bli sjuk
av kyssar och kastad i vatten av båtar med vågor.

Om ungefär sjuttiofyra dagar så tänker du fundera över att kanske
kanske kanske säga nej men mena just precis ja
men du är rädd för löjliga konflikter på bergstoppar
med snö så du säger precis nej nej nej igen eftersom
du redan fryser.

Om ungefär sextiosex år funderar du över om du verkligen borde
ta den för du tycker ju att den inte matchar dina kläder
som ska användas vid döden så du säger nej inte den utan den
och blir nöjd till sist men tvekar igen när du ser en hon
en hon som liknande vid dig och vid din förgångna ålder
hon säger att hon är glad för att jag är glad och att du behöver
bara vara rädd för allvaret
men allt är ju bara lek och fint så sov gott så leker vi sen
visst vackra visst
då väljer du den som matchar allra minst för att allt är en lek
och lek är färgglatt och omatchande.

och du blev ett träd och jag blev ett träd
tur att jag gillar körsbär och du päron
ändå
människa.

/em.

solkatt

2010-06-05T12:41:00.007+02:00

/Em.

Psst. Här är en spellista. Jag tycker ni minst ska lyssna på "Tycka om". Jag lovar att klicket är värt det. Jag lovar.
http://open.spotify.com/user/emmaklemets/playlist/5ZFD7Vvl5uppWrxhHYUgp8

Jag får inte ens grus i skorna längre. Nöter inget på hälarna, för jag skrattar mest och fortsätter sparka på alla ihopfällda tomburkar på vägen.

2010-05-23T00:10:00.015+02:00

Jag blundar. Och tänk att livet blev kort sa jag. Så vem bryr sig egentligen om minsta lilla inflationsrapport. Ett frågetecken. Det är ju talen om ljudsignaler som viskar i nätter som syns som mest. Hånglar in sig i varandras hjärnor för att sätta sig tillrätta som fulsminkade filmstjärnor i hollywood som man ska betygsätta. Alla här och inte där springer på gatorna och kysser varandra. Håller händer med varandra. Håller andan med varandra. Viskar om länder som aldrig kommer kallna. Trycker sina fingrar mot varandras läppar och slickar på lyckstolpar och Du tänker att nu är det stopp. Bland skyskraporna skrapas ni lite utanpå. Allt är silver i hjärtat men vitt inuti dina hårstrån. Och du tänker att nu är det knappt inte ens hundra år kvar. Inte ens så lång tid att ha. Känna stolthet för. Ett liv är ditt och du säger till mig att jag är kär i dig. Jag säger att kärlek är skoj och du skrattar och viskar svagt att nej inte ikväll. Du säger att du mest gillar gruppkärlek. En grupp av kramar som stramar som trådar i banor och jag ljuger om skostorlek. Ingen gillar det klassiska. Maniska. Organiska. Mekaniska. Tiden. Individen i dina kläder säger jag är kär i dig. Jag säger att allt är en barnlek från toppar till tår. Koldioxiden. Och nu skrattar alla igen. Jag tror på fågelliv och att vara explosiv. Med tankar som klaffar med hemgjorda bomber. Självmordstankar. Fast du var väl inte sån. Frågetecken. Jag blundar och du slutar att skratta för att övergå till att se in i dom. Jag blundar för jag ligger i ett träd och tänker på det. Trädet som viftar och skiftar och byter om i kläder som svävar i världen och som säger att nu är det stopp. Inte ens hundra år skulle man bli. Korta liv. Vem blir mest. Frågetecken. En jävla folksport blir det nu säger jag. En jävla folksport om vem som fått mest i sängen bland vissa. Om vem som fått mest i hjärtat av vissa. Om vem som kände sig själv av några få. Inte de flesta. Vem blir mest sa jag. Kämpa och vrid ur svetten ur strumporna och skrik ur det sista i natten för så blinkar stjärnor. På himlar som vann över sporten och nördrapporten. Jag blundar. Skriver glödande dikter i nätter med vänsteråsikter. Dödar en fluga som betar smuts i fönstret som knappt blir en tromb i vindar som blåser hål i gardiner som flyger runt. Och man blir nästan sommarblind i världen nu och då och sen ut igen i ett luftskepp med roligt rörelsemönster. Luftskepp fyllda med skattefrågor. Men livet var ju kort sa du. Jag vet men jag tror inte på sverigedemokrater struntpratet och främlingshatet som dom skriker om i sina rymdkläder där dom springer på gator som dom börjat kalla våldsstäder. Stackars dom som de elaka kallar främlingar som behöver känna sig illa i majväder som doftar av alldeles för nyplockad fläder. Blomma. Och staffan hellstrand sjöng om en sång en blomma och en hälsning till dom fromma. Jag vill bara skrika igen att jag tror inte på sånna där demokrater med främlingshatet. Vad gick snett och åt helvete i era åldrar jag vet inte men säg bara. Det är tråkigt att ni hatar frihet till dom som behöver det mest och ni låter dom enbart bli en jävla arbetshäst på marknader där inte ens grisar får vara sommargäst. Man kanske skulle börja dela ut intelligenstest på gatorna här omkring för att se till att det blir en grundforskning bland vissa springande svindlande människor som går i elaka skor. Jag tror på nätter och utlandsljus som värmer händer på stränder utan sol och laserpistol i asfaltskanter som är röda av huvudsaft. Stopp och belägg tänker jag nu och vill känna att mina egna nätter behöver alldeles nya upplägg som fungerar i takt med världen. Jag har hört att det är nya årstider och att mina myggbett svider men jag behöver blunda först och känna det själv innan jag tror på storebror och hans förbrännda middagsmåltider. Jag blundar. När jag var yngre ville jag också ha en storebror som räddade mig i lägen när jag låg ledsen och stilla på vägen och han behövdes men jag fick aldrig någon och fick nöja mig med att rädda mig själv när jag var underlägsen. Jag älskar dig så storebror och jag hoppas du tar vara på den där flyktvägen du visade mig när jag var på väg ner på järnvägen om du minns för jag minns. Jag älskar dig så och inte minsta hårstå ska krökas på hjältar med hjärtan som verkligen känner smärtan men gör allt ändå trots alla bensår. Och jag kan vara din storebror om man vill ibland för du jag har också en varm liten svag men stark människohand. Och du säger att jag är kär i dig och jag skojar och säger att kärlek är en skitgrej men säger snabbt snart igen att det faktiskt bara räcker med varma människohänder i nätter och då säger du inte mer. Tittar bara och tar mig till dina nattsvarta hamnkvarter och ler på gator av sandstreck där vi håller varandras hand och tycker kärlek är töntigt och rätt fräckt.
/em.

I’ve got my best shoes on, I’m ready for it all. Bring in your best crew, come on! I’m ready for it all.

2010-05-06T19:36:00.008+02:00

Och ibland när jag väntar på en sömn knyter jag händer. Om varandra, för att känna lite värme och känsel. Om jag ligger tyst och stilla som den lugnaste så kan jag höra. Jag kan höra mitt hjärta slå. Det slår ofta lite för hårt, lite för snabbt. En molande stress som ligger och gnager. Men den molnar iväg mer och snart kan jag höra det i en takt som tickar som klockans visare. Jämt och fast. För tiden springer inte i onödan. Tar aldrig ut sig för saker som inte behövs. Den är där den är. Är där den finns.
Ibland kan jag till och med känna att slaget slår ut senare i fingrarna än i bröstet. Visst, en hundradels sekund, men jag kan känna.

Och det här är bara en av hundra. En av hundra nätter som slinter. Utan tillräcklig sömn och med funderingar. Oftast bra. Men jag gillar sådana nätter. De är dom bästa.
Och jag tänker, att våren kan vara grå. Men lika gärna vit som grön. Jag känner kolsyran i magen. River och guppar. Det känns fint men ganska fånigt.

Och jag såg en filmsekvens där två fina var fria fast en. Dom var sina alldeles egna men på samma sekund, samma fria. Jag blev så avundsjuk och lite ledsen. Tänkte att: Så ska jag också ha det. En och samma frihet att dela på två individer. Och absolut inte tvärtom. Det är då saker går åt helvete. Som du och dig. I en bubbla bland tvång och granskande blickar som säger nej, gör så, nej gör inte på det där viset.
Jag tänker aldrig äga någon. Och ingen mig.

Jag är en människa, och du med. Och du och du och du också. Och jag brukar inte tycka om solen så mycket för att det är så ljust och alldeles för starkt för lite för svaga ögon, men idag gjorde jag det ändå. Bara för att, du vet. Jag öppnade upp gardinenrna för första gången på år. Nu är det stängt och mörkt igen. Mörkt men så fint och mysigt. Bekvämt för ljus hud som saknar fräknar.

Ibland är det bra att tycka om sådant som man i vanliga fall inte tycker om bland det mesta och bästa. Och jag tänker nog inte ens så mycket längre, jag väntar istället. Och jag struntar i IQ-test som visar hjärnor som inte har med en enda persons identitet att göra. Och jag struntar i idioter. I dig. Och i duvan och fjädrarna som flyger. Och i hjärtgropar och lysande ideér. Och i fåglar som äter upp sina ungar. Och i regn som smattrar på husvagnstak. Och i tavlor som är värda miljoner men som säger absolut ingenting. Det struntar jag i just nu. Bara för att, jag får.

Jag såg siffror i en gammal skolalmanacka. Siffror på hur länge man var fast. En månad hit och dit. Och vi gjorde det och det och det. Jag strök över allt. Även fast det mesta var överkluddat redan. Jag strök över hårdare än jag riktigt behövde. Enbart för att jag inte bryr mig om sådant som tar energi. Raderar mycket hela tiden för att skapa nytt. Och jag måste det för att känna fina saker.

Och frihetssekvensen ska jag se igen, bara det. Lite för fint. Lite för bra.

Jag suddar så himla mycket nuförtiden. Jag mår så bra nuförtiden.

If you ever get close to a human and human behaviour, be ready to get confused. There's definitely no logic.

2010-04-27T13:51:00.004+02:00

Från början är vi lika smala. Små rangel av ben och hjärtan. Vi är mjuka men hårda till sinnet. För vi förstår inte. Inget minsta. Och du var nyfödd och jag en människa. Och du var ett hjärta och jag en som ofta skrek. Nu är alla stora. Och jag tänker som laleh säger. Att stora människor har ingen tid. Alla är hjärtan, men ännu hårdare och svalare än någonsin. Alla skriker mer åt varandra och undrar vart världen är på väg. Vart tror ni? Ut och bort. Jag skulle inte heller vilja vara världen i en den här världen som det är nu, för jag tror att man måste kramas mer. Hålla om och känna. Allt fint. Om sig själv mest och ibland. Ta tag i varandras famn och guppa runt i tider som redan är borta. Det är inte ens någon som skrattar åt skämtet längre. Stora människor har verkligen ingen tid.

Och du gör läpparna stora, röda. Brösten skriker om förändring, och du tänker. Det är egentligen inte jag. Det är ni. Vi måste åldras. Och mina rynkor ska vara djupa och glada. Skina upp av ett leende som faktiskt existerar. I ett ansikte som är rent och på riktigt. Som säger "Men jag tänkte aldrig så". Och även fast skelettet blir svagare än nu så kommer orden vara starkare än någonsin förut. Jag kommer bli en dam med katter på kuddar i söta soffor. Men man lär få utstå mycket i ett helt liv. Men det är väl så. I alla fall vad jag förstår. Vill man vara fin får man lida pin. Fin på riktigt, ni vet.

Och mina speglar går aldrig i kras. Dom hålls ihop med något som jag inte minns vad. Kanske en massa med konstiga ord och stavelser. Något som man kanske lärt sig i salar en tid. Men hjärnan är avstängd. Jag gör mitt. Jag suddar då och då.

Allt är fint och fult på samma gång. Alla gångar. Jag drömmer om regn som doftar ros. Men jag är alldeles för okreativ och inspirationslös nu. Jag får knappt ihop tillräckligt med ord för att binda en dikt. Jag har ett överflöd tror jag. Det känns som så. Men inget känns tillräckligt för tillfället. Men jag sitter bara i en grop. Men jag trivs ganska bra. Kan man ha ett överflöd? Jag och mig sinar ibland. Men jag är snart tillbaka. Snart.

Jag vill se på fina filmer att gråta till. Jag vill flina också. Med stor mun, och tänka. Ha! dom lyckades. Jag behöver bra förslag på sådana, eller alldeles för fina böcker.

Nu tänker jag vilket fall säga adjö och visa några av mina målningar jag kladdat ihop på vita saker senaste tiden. Jag hoppas ni mår alldeles för fint, och vill se solen precis lika mycket som jag.

Vi var där när alla ropade "lev!". Vi skruva till den vi vred och vi vred tills livet vällde in på riktigt i oss med.

2010-04-09T16:25:00.004+02:00

Och jag drömde om tatueringar. En hel natt i sträck skulle jag tro. Dom var fula och jag var fin. Till en början. Men dom drog ner mig med mögliga färger, gjorde mig tråkig och smutsig. Men jag blev glad igen när jag vaknade. Såg mig omkring och tänkte. Det här är bra iallafall. Bättre än bäst ungefär. Tänkte, det var bara för att säga mig att "Inte förstöra dig nu". Nej, tänkte jag tillbaka.

Jag roar mig med att klippa i kläder. Gör sönder dem för att kunna skratta åt vilken dålig skräddare jag skulle blivit om jag försökt. Jag måste slänga och rensa snart, dom ruttnar därinne annars. Fast det gör dom nog vilket fall.

Katterna bara fortsätter skrika och det blir ljusare för var dag, och om ni inte vore i ett hav just nu skulle säkert jag kasta ljus omkring mig så att det brann överallt och i hår. Eller så skulle jag bara fortsätta sitta här som i vanlig ordning och tänka över var som kommer näst. Och näst vet ingen, inte jag. Jag har nog aldrig varit så osäker på något om vad som ska hända när allt är slut. Men det är rätt skönt ändå. Då behöver jag inte planera ut livet i minsta pusselbit för att alla sekunder och klockslag ska matcha i samma färg och rena ton. Jag fortsätter i ett tempo som osar omatchat kaos där ingen vet om det är fulsnyggt eller alldeles förfärligt. Jag skrattar mest och vilar lite mer.

Och sen blir det som för alla andra, ja ni vet: "Vi måste ses alla snart igen, inte tappa kontakt, inte säga nej, inte försvinna bort, ring mig, se mig sen, vi måste, måste, måste". Skitsnack som alla säger håller i sig. Jag tror på dom jag med. Det är tråkigt att vi alla kommer dö ifrån varandra, men skönt att vi kommer bilda våra egna liv i egna städer och bås. Det kommer säkerligen bli en träff eller två, men ingen kommer känna igen. Alla är nya, fräscha och uppstartade. Alla kommer gå därifrån med konstiga känslor i kroppen. Se ner i marken och kanske låta det droppa lite. Det är lite vackert ändå, och jag längtar en aning efter att få se alla vänner uppstartade och bortglömda i egna liv. Och jag kommer också säga att vi måste, måste, måste, och samtidigt veta att jag bara snackar skit. Det blir säkert bra det där.

Och det är verkligen nära nu. Snart är vi alla mannen i den vita hatten för en dag. Om tjugo år har den gått från vit till gul. Och resten är bara minnen.

Ha en alldeles för fin dag, mina vänner.

Like a fading rainbow

2010-03-31T09:49:00.005+02:00

Gjorde en fin spellista som ni kan ta och lyssna på om ni vill. Den gör iallafall min onsdag en aning gladare och bättre. Ha en fin dag, mina vänner!
http://open.spotify.com/user/emmaklemets/playlist/0hwrfjpfdvWQT4y1zjXRyp

Såg förövrigt Kent igår. Det var mer än fint.

Jag tänker hänga upp alla hjärtan jag har i träd på gator. Dom ska drömma om något dom kan se i andra, brinna med en låga av grönt.

2010-03-28T13:37:00.006+02:00

Jag tänker då aldrig sminka mig svart på grund av kärleken som tror den äger en annan. Jag tänker då aldrig säga Ja, fast mena Nej. Sju gånger har jag sagt si och så men även fast det skiftar om vartannat så vet jag att det kommer vara Si imorgon igen och Så igår.

Inget förändras ens drastiskt längre, jag vet, men jag kommer vilket som inte förstå mig på idioter en enda gång. Den och dom får fylla sina sköra år och sedan rasa i en fylla med ett fakeleende på läpparna som ger hårda kyssar till dom som gör likadant. Men som i vanlig ordning blir jag den som glor och ser på. Jag står för mig själv och min kategori. Där trivs jag som en sol på en blå vägg.

Jag tänker faktiskt hänga upp alla hjärtan jag har i träd på gator. Dom ska drömma om något dom kan se i andra, brinna med en låga av grönt. För avund är fint för vissa. Men jag kommer aldrig förstå idioter.

Jag tänker bara visa sympati till dom som behöver det och göra tvärtemot bara för att provocera dumma huvuden som knappt ens tittar på oss längre.
Jag får väl fortsätta vara glad tills jag fortsätter vara glad på nytt.

Ditt hjärta kommer ruttna i jord som smakar damm och mosade maskar. Men du får fortsätta leva där, för du har grävt ner dig själv och vägrar klättra minsta lilla.
Jag förstår inte dig och hur du väljer. Jag själv gillar ett mjukt, varmt täcke som doftar inne här. Kuddar som gör klotet mjukt. Jag förstår verkligen inte hur du väljer.

Och bara jag är glad så är jag glad.
Men jag kommer aldrig förstå mig på idioter.

Vem har lurat alla barnen? Det här är inte allt som finns. Det finns mer..Det finns mer.

2010-03-17T22:27:00.003+01:00

Fragment av minnen
ses inte längre speciellt nära
Jag tror dom slocknat
i sina burar
Dom skallrar och viskar
Jag ser dig härinne
Ser du mig därute?
Jag svarar inte
för dom vet vad som är sagt
Jag är fortfarande tyst
Allt för att se dom le
lite smalt
men fint
som riktig
Riktig musik

Dom kommer alltid vara rädda
för att inte synas
från ett bås
Men dom har tro att lita
på mig när jag säger
att dom syns ibland
Jag ljuger bra
och är elak
Dom är bara sandkorn
som inte kan ruttna
och rasa ihop
På trådar
som pärlor är dom lättare
att ses
Det kanske tröstar
men jag fortsätter vara tyst

Jag ser allt som film
Ni vinkar och ber om bekräftelse
Jag vinkar och säger
Ni vet att ni finns
Dom ler
Jag ler
sen skrattar jag
högt och skråligt
Jag är väl antagligen bara en sån
som ser allt från en konstig sida
Era
oförståeliga miner
gör att jag blir som ett barn
igen
Tänker
bäst att vara tyst igen

Väl tillbaka här så ser man
aldrig inget
Allt är uppochned och inåtvänt
Men pärlorna är fina
enligt mig
Och enligt er så finns ni
tack vare min tystnad
I själva verket
är ni bara något som
inte faller
och går av
Ni bara är
av era korn
medans jag ljuger om och om igen
allt för att se er små le
Elakt av mig men
som sagt
det är bäst att vara tyst nu

/em.

Min hud är vit under mitt armbandsur. Därunder tar vintern aldrig slut.

2010-03-07T19:30:00.008+01:00

Jag fryser när jag kollar ut. Även fast solen är framme ibland och bjuder på sig själv lite. Det börjar bli väl mycket nu, ja snö och sådant, och en ångest fastnar på mig inför morgondagen och resten. Jag orkar inte resten, och inget mer heller för den delen. Allt bara klibbar runt och ihop sig och gör en hemmagjord snara av obehag runt min egen hals. Jag önskar jag bara fick ta det lugnt ett helt liv ibland. Som på en helg, natt och kväll.

Jag är glad att jag inte bor bland höghus av betong. Höghus överhuvudtaget. Dem drar ner och gör mitt humör lite dåligt och o-soligt. Och på tal om solen så bildar höghus alldeles för långa skuggor som skyddar mot UV och värme. UV kan dö och ruttna, men värmen behövs. Mer än någonsin känner jag. Mina värmeljus på nattduksbordet slocknar alldeles för snabbt, och jag trivs inte i mörkret helt utan små fina ljus. Jag får som vara beredd att skynda tända så fort dem släcks.

Jag söker ideér om vartannat. Ideér som kan ta mig någonstans. Till en ny stad och nya människor kanske, eller bara ta mig ut lite. Det är som att det bubblar i magen, nästan halsen, kittlar lite och killar mig så jag faktiskt måste le. Det är kul när ideérna går bra och kommer snabbt och stannar ett tag. Då trivs jag.

Ni vet den där spiken som går in i klotet och ger värk och stress? Den brukar infinna sig sista dagen på en helg eller lov oftast. Och idag är det både sista dagen på en helg och ett lov. En lugnare puls har tagit hand om mig senaste tiden, och jag känner redan nu att den går upp, slår några slag snabbare. För nu ska allt ske på beställning igen. Jag hatar beställningar och alltför välplanerade och felsatta deadlines.

Jag vill bara hitta en alldeles för fin bok att läsa. Poesiböcker är många lästa och granskade in i minsta detalj, och nu behöver jag ett ljus som lyser ut en speciell bok. Till mig. Att lugnas tillsammans med om kvällen, för att sedan kunna somna lugnt framför drömmar. Bara en fin bok som inte innehåller löjliga gamla klyschor som man skrattar vilt åt, nästan fnyser och hånler åt. Sådana klyschor som blivit lästa pinsamt många gånger. Jag behöver inte sådana.

Tänk om jag bara kunde få vara så liten att jag kunde få plats i en cigarett. Som en minimänniska utan krav och sådana deadlines som jag sa. Cigaretten skulle vara som en katapult som jag skulle skjutas ut ur i hastig fart men saktas ned snabbt av vinden så fort jag kom ut. Röken skulle vara färgad av regnbågen och se god och söt ut. Den skulle också gå att ta på, plocka i färgglada burkar och spara i evigheter. Den skulle dofta underbart också. Inte äckligt kvävande.

Sakta, sakta skulle jag och regnbågsröken sväva fram och tillbaka, upp och ner i himlen. Skratta lite, hålla händer och retas med fåglarna som flög omkring oss. Ibland skulle vi få tag i en fjäder som gjorde allt det hela lite roligare och skojjigare. Svingande skulle vi flyga. Lite mer och utan kontroll. Det skulle vara skönt att tappa kontrollen när man vet att det inte är farligt att rasa från en fjäder.

Dock är det synd att cigaretter är farliga och inte har regnbågsfärgad rök som ser god och söt ut, som inte skadar och gör människor beroendeknäckta. Men jag kan alltid önska det som att det var så. Men jag hatar cigaretterna i verkligheten. Fast inte dom som är gjorda av choklad. Dom är ganska goda. Om jag minns som jag gjorde när jag var ett barn. Alla borde äta dom istället för att dö snabbare. Tråkigt tycker jag att det ska behöva vara som saker är.

Jag såg förresten en mycket bra Markus Krunegård i fredags. Nu sitter en fin stor affisch på honom i mitt rum med en fin signatur och ett utkladdat hjärta i silver.
Ha det jättefint mina vänner!

Tiden talar inte för någon, tiden bryr sig inte om någon. Den är olidlig och tyst, stöddig. Tiden vet att den vinner till sist.

2010-02-21T16:43:00.007+01:00

Allt rullar på i en takt som tar sig fram, men inte mer. Det är som att sitta och vänta på något som kanske inte ens finns. Som att titta på när ett tjock lager nagellack torkar. Sakta. Allt är som så utdraget, oslipat och tungt. Mitt huvud lider av skakande små troll i klotet som drar i sina personliga strån bakom ögonen. Allt för att göra illa. Det är ganska elakt enligt mig. Iallafall om man varken behöver det eller är värd det en minsta gnutta. Men jag ska ge igen någon dag. Sen.

Mitt liv i detta stora ska vara som ett lyckohjul. Oftast vinner man små söta nallar som egentligen inte betyder jättemycket. De hamnar i en låda av plast, med klistermärken, under sängen. Dammar och gråter. Skriker och härjar om att få uppmärksamhet och kärlek. Egentligen borde man ge dem det, men man längtar ju så.
Sedan händer det då och då att man vinner det stora. Det stora som i princip kan vara vad som helst. En kärlek, en familj, en väskap, en räddning, en chans, en lycka. Jag vill bara inte slinta för mycket när jag drar igång mitt hjul. Det känns alldeles för mycket som att mycket kan gå fel då. Det får det inte.

Jag väntar fortfarande på skeppet. Det fina, stora. Ja, ni vet det där underbara. Som ska ta mig till Neverland. Där ska jag leva mitt liv i harmoni med middagar som smakar sockersött och glass. Jag ska leva på ett grässtrå och bara tro på det som finns. Ingen gud eller annat overkligt skulle finnas, bara jag, kaninerna, nallarna och vattnet. Men jag kommer sakna allt med detta vanliga. Om det blir för outhärdligt så ska jag sända er en lapp. En inbjudan att ta med, för att komma genom porten. Det låter fint och bra. Ungefär som Hogwarts.

Det borde inte få skrivas för fina historier om allt vackert, läskigt och bra. Alla små blir ledsna, besvikna och som i trans. Det blev jag. För mycket, att jag gick sönder lite inuti. Verkligen vägrade vakna ibland. För man vet att man gråter för mycket, att det gör ont när man vaknar sen. Allt som är verkligt är alldeles för nära och hårt. Skaver liksom in i huden och ger sår. Och vi vet ju att tiden läker inga sår, så varför utsätta sig för smärtan från första början.

Jag vill bli drottning i ett förstört land. Göra det till världens bästa och bjuda alla lednsa, fötvivlade barn på glass och sött. Jag skulle ge dem inbjudningar till deras mammor och pappor om dem ville. Sen skulle vi le, skrika och tjoa tillsammans med nallarna och kaninerna och sedan sjunga poesi med ljuva stämmor.
Jag hoppas mitt skepp lägger till vid hamnen nära mig snart. Iallafall om natten, för då finns det chans att glömma lite när jag vaknat, och då gör det inte så förbaskat ont.

Min hjärna känner avgas, parfym. Jag kanske står kvar här sen.

2010-02-15T14:33:00.006+01:00

Ett fantasilöst sinne
blinkar där
Just där
ja, precis
Som en brudklänning som just
tappat glans,
gjort illa,
blivit död
Men det är fel att sörja
det som är svart
Att sakna går ibland
om man vill se sig själv
som en dansande

Fantasin är det viktigaste
jag har
att bygga något på
Så ta det snälla
inte
Jag brukar hålla ett öga
på oss ibland
Se till att vi inte
är sönder
Mysiken ska flamma
med sin egen tanke
om en fin lek
Som är vi någon gång
igen, kanske

Jag tror på sådant
som finns i ögonhålor
Blickar som kan döda?
Nej, knappast
Blickar av hopp?
Jo, kanske
Framförallt skönheten
av någon som inte vet
att den finns där
och just sådant
Sådana ting är fina
oftast

Men du,
min vän
Min fina egna
Du verkar inte se
det dåliga, farliga
Jag vet inte hur du ser det
med vilka ögon
men jag ser tur
En tur
med retur som stannar
kvar
Liksom ingår
I ens liv

Min hjärna känner
avgas, parfym
Jag kanske står kvar
här sen.

/em.

Jag vet inte hur du ser det. Med vilka ögon. Men jag ser tur.

2010-02-10T17:03:00.010+01:00

I en glasskiosk ville jag bo. Bland söta gräddbollar av is och grädde. Där skulle vi leva, jag och min fina cykel. Den har börjat rosta lite. Men förlåt, jag visste ju inte. Jag visste inte alls att cyklar grät av vatten. Jag trodde de tänkte som vi. Lite kanske.

Imorgon är det någon annan än min cykel som kommer gråta. Den kommer säga : Nej Emma, gå inte. Var kvar. Stanna. Vi behöver dig här. Stanna. Kom hem sen. Lova. Men jag tänker gå ändå. Till en glasskiosk med söt rosa lucka som jag ska måla prickar på. Kanske rosa, kanske blå.

Ni säger att det är så hemskt att se mig växa så stor. Men snälla säg! varför måste ett barn som jag växa mig så stort? Som ett träd. Jag borde vara klok vid det här laget. Som dess rötter och knoppar. Dem växer sig starkare för var dag och fyller tresiffriga år. Till slut fyra. Jag kommer nog stanna på två. Så jag är egentligen inte så stor.

Vi måste vara ganska förlorade va? Eller?

Ibland funderar jag över hur jag vill vara som en gammal. En dam i fin hatt, vitt hår och ett leende av rynkor. Linjerna ska le åt barn och säga: Ta vara på detta nu. Nu, nu. Det gjorde jag, och se vart jag är idag. I livet. Detta underbara. Då ska barnen lyssna till det jag säger, men inte förstå. De skulle vara alldeles för unga, för små. Men det gör nog inget, för dem skulle minnas sen. När det behövdes. När DEM behövde. Då skulle dem säga till sig själva: Vad var det nu damen sa? Justja. Mitt liv ska bli som hennes. Underbart, och tas tillvara på. Sen skulle dem tänka: Jag hoppas hon blir glad. För att jag lyssnade och idag faktiskt förstår. Och kan bilda ett liv på mina villkor. Tack du fina dam.

Ha en fin kväll, vänner!

Bland söta gräddbollar av is och grädde. Där skulle vi leva, jag och min fina rostiga cykel. Visst sa vi så?

2010-02-07T13:38:00.008+01:00

På t-centralen finns människor som längtar, väntar, saknar, vaknar, skakar av glädje, av rädsla, av en speciell känsla, sväljer, gråter och spottar tårar som en dag ska vara till en nytta som sedan kommer torka och bli salt.

I natt funderade jag över saker som gör min hemstad, håla till ett dött vattenhål. Hallstahammar. Mitt hallstammar, du torkar bort. Här kan man inte ens drunkna längre. Allt är torrt och tomt.

Jag har målat en tavla som blänker en död och grå stad i bur, som egentligen tillhör någon annan. Mitt hallsthammar. Det kanske är du som borde vara där. Kanske bara. Jag bara tror. Det ser så tråkigt ut, och fågeln som blivit utslängd, bortsparkad från sitt hem ser på hur alla ruttnar. Framför fjortissminkade ögon och intetsägande blickar.

Men jag är ingen fiende. Du har en viss charm som jag inte kommer förstå förrän om en lång lång tid. När vi lyckats flytt, jag och mina.

Men om en vår ska jag ta vara på fina tankar som kommer komma ut på spända strängar. De bara klingar och vet absolut inget annat än ett gitarrliv. Men jag tror dem trivs.

Om en sommar ska jag somna i ett gräs som är grönare än självaste ängen av ängar. Jag ska somna och tänka på det mesta som existerar, därefter ska jag ta en mun på ett hallonsaftglas och säga "mmm" och drömma om livet i sig.

Om en höst ska jag bli ännu ett år. Och jag har kanske aldrig varit så gammal som nu, men aldrig lika gul och röd som den kommande hösten.

Om en vinter ska jag kasta snöbollar upp till himlen, till solen, så hårt jag kan ska jag kasta. Bara för att döda dem, smälta. men om jag får lite hjälp på traven, kanske en skottkärra så ska jag isåfall fylla den med vit vit snö och köra bort den. Köra den till det lokala solariumet och proppa in snön i cancermaskinen som gör fin blek hud som nästan ser ut som snö, till en bränd och fläckig trasig hud. Det ses tydligen som fint, men jag förstår inte alls. Jag blir rädd.

Om en morgon ska jag ta vara på min tid som ett liv.
Ha en fin dag, vänner.

Ibland klingar frusna kroppars tänder ganska fint

2010-02-05T14:28:00.007+01:00

I små snöspår finns liv
men jag tvekar
halkar
men ler lite svagt
för du är där
och jag vet
du är ingen
ingen ingen
som jag
men som ingen annan
jag mött

Man spänner sig
fryser
tänder skakar och slår
ihop
med ett dunder som ekar
i en vinternatt
i natt
är jag här
men borta med vinden
enligt dig

Du, tillplattat
vill passa
in
Du försvann in i en
tankegång utan slut
där du fastnat bland de andra
de tråkiga
blir du
inte jag

Allt konstlat, fult
intetsägande
säger noll
och ibland stampar mina tankar
på er som dålig asfalt
ni är bara
människor
som säger
Hej
till dem som är ni

Resten som är vi
blir kvar
i en svart kall natt
med skakande tänder
som ekar
men det klingar faktiskt
ganska fint

Det klibbar
under sulorna
ni liksom sitter fast
och drar
försöker få med er
människor
som är sig själva
fina
bra
ni kan sluta nu

Vi står kvar
där vi tillhör
vi
Och jag är glad
för att vi är vi
ni på en annan planet
där ni säger
Hej
till de som är ni
Stanna där

/em.

Svart är ingen färg, det är så man känner sig.

2010-02-02T14:17:00.004+01:00

Man är så himla dum när man tror att man kan glömma något helt och hållet. Saker i klotet som man önskade man kunde radera här och nu. Ut ur huvudklotet och bort till fjärran. Eller ja, iallafall ut genom fönstret, så man bara känner en vindpust av det någongång ibland. När man vill. Och när man känner att man vill, och orkar.

Det finns något litet, litet. Någon liten saknad efter något. Man grubblar över en lycka som har varit, men som gick fel och föll sönder. Det kanske var en sådan lycka som inte ens existerade. Som bara lurar. Lurar människor att tro och lita.

Ibland är hjärnan som ett inferno. Virrar runt och bort. I tankar som svider, kvider och ler stort.
Ibland är det finaste som finns ett ark med vackra ord och bilder. Leenden som hoppar fast de egentligen står still. Hjärnan liksom gör dem till levande fjärilar som flaxar över åkrar och fina blommor. Lila.

Och nu när jag som bäst behöver just det där. En fin lycka. Så får jag ordna den för mig själv. Bland mina skolböcker, papper, pennor, penslar, tankar och minnen. Där får jag ordna en avslappnad fin lycka så länge. Och undertiden väntar jag tills den finner mig här. Kanske om en lång, lång tid, Kanske närsomhelst. Kanske snart. Det visar sig.

(jag är trött på skolan, ge mig lite student lite snabbare.)

Maybe we are the damaged ones, endless need, like a burning sun. Burns like you, my damaged one.

2010-01-28T15:47:00.012+01:00

Det är så skönt. Skönt att lägga ett tungt nyduschat hår på kudden. En kudde som så många drömmar fastnat och liksom..ristat sig kvar i. En kudde som tvättats så många gånger med starkt medel som tar bort det mesta annat, men som fortfarande har det där kvar. En kudde som lukar hemma, tårar, drömmar och minnen.
Där lägger jag mitt huvud varje kväll, natt. Mitt tunga huvudklot, som på dagarna är så fyllt med stress, press, glädje, sorg och en ensamhet. En ensamhet som klämmer sig fast hårt i sinnet, och ja, sliter.

Detta huvudklot som på kvällen blir tomt på alla dessa saker, och istället fylls upp med tankar om kärlek, minnen, både dåliga och fina.., drömmar om saker som ska ske, när jag vet att det ska det. Tankar som liksom som så mycket annat vill krypa ut, utanpå..som små droppar salt som sakta ibland tar sig ner för kinderna och ner på kudden och täcket. Ibland av glädje, ibland av saknad. Ibland även bara för att. För att det helt enkelt måste ut och är behövligt just precis i det ögonblicket.

Jag tror att jag behöver en vår. En vind med en aning av värme i..bara sådär så att det känns alldeles bekvämt och varken eller. Ja, en vår klädd i ljusa färger. I ljusgrön och rosa och en blå himmel, óch under den fina knoppar som kämpar hårt för att få en glimt av solljuset och växa sig stora, fina. Men vad hände med lilla jag som älskade en kall fin vinter förut, för år sedan? Vad hände på vägen...?
Det kanske är så man märker att man vuxit. Jag hoppas att det inte är så. Jag vill vara den lilla. Barnet. Som knappt vet.

Jag hann liksom aldrig vinka och säga farväl till den lilla. Det kröp sig bara liksom på.. sakta, säkert och ja, det är ju så himla påtagligt egentligen att jag verkligen har blivit så mycket större. Bara det att jag skriver det här just nu. Det hade jag aldrig någonsin haft en tanke på annars, inte lagt någon av mina småsmå hjärnceller till att ens en minsta lilla gnutta lagt en tanke på att tänka "undra hur det kommer bli sen?..när jag är stor, större."

Det är så skönt om natten, när man vandrar runt i alla drömmar och minnen. Slitna. Alldeles totalt utslitna. Kan de drömmas för många gånger? Tänk om man till slut tröttar ut dem så de försvinner..drömmer ut en dröm? Det är ju dem som får en att känna sig levande trots allt. Kan man det? Drömma sönder en dröm att den verkligen går sönder och till slut försvinner?

Kanske inte.. om man tänker lite längre så är det faktiskt där som allt frodas. Det är ju där allting kommer till och bildas. Kanske inte alla minnen, men iallafall drömmarna. Det är egentligen bara där innanför de finns. Och jag tror att de borde stanna så länge man tror..att man kan nå, känna och få dem att fungerar tillsammans med en själv någon dag.

Det är liksom som att en vind måste blåsa bort diset som ligger ovanpå och skyddar dem..skyddar dem mot att tas bort och bli något annat än en dröm.. och ja, det enda som är starkare än just den där vinden. Det är viljan. Viljan av att vilja just just det. Det är fint med drömmar.

Tänk att en kudde som doftar hemma, minnen, drömmar och tårar kan få en att tänka så pass att klockan knappt förstår någonting av vad som sker. Hur man nästan kan ligga sovandes, men samtidigt vara vid medvetande.. När man egentligen bara borde somna in och drömma drömmar som ska fastna nya och rena. I samma kudde. Och drömmas om och om.

Jag minns att jag igår natt somnade in till "Love is the one thing you can't pretend"..Moto Boy kan få en att tänka och känna fint. Sådana saker är också fina.

I cover me up, I colour me good. But we’re never good enough. Who taught us to compete, Is life a competition?

2010-01-20T23:44:00.004+01:00

Det känns som om jag börjar tina upp en aning. Jag har varit nedfrusen i stress ett bra tag och det börjar äntligen kännas bättre. Målning är verkligen en bra medicin mot stress, verkligen. Man blir som så lugn i kroppen, och man får tänka och göra precis som man vill. Jag tänker alltid göra som jag vill..

Jag längtar till våren. Jag älskar våren. ljuset, ljuden, färgerna, musiken, promenaderna, solen, himlen, kvällen, vattenpölarna, regnet, vinden och en förhoppningsvis upptinad och glad jag.

Mr Sunday

2010-01-10T13:20:00.003+01:00

http://open.spotify.com/user/emmaklemets/playlist/6lxyuhUgcWyfZPMrtZwIRg

Gjorde en myspysig söndagsplaylist till er däruppe. den passar finfint till mig på en slapp ångest-söndag iallafall.
Pussss

Minus ett tusen gånger i ett tusen sånger har jag lyssnar efter ett svar. Men allting händer en sista gång, livet är sånt.

2010-01-10T12:01:00.005+01:00

I några dagar har jag funderat över vem jag egentligen är. Jag kom fram till att jag är en person som älskar ensamhet. Jag har nog alltid varit lite av en ensamvarg. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För mig känns det bra, men kanske lite svårt ibland.
Jag har liksom aldrig haft något behov av att vara med någon människa hela tiden. Jag har i stort sett aldrig blivit rastlös för att ingen vill göra något.

Mer och mer visar det sig att om jag får välja mellan att sitta hemma en kväll och umgås med mig själv eller att umgås med en fin vän, så väljer jag faktisk att vara ensam. Varför vet jag inte. Det kan vara för att jag inte känner samhörighet med någon direkt. Jag känner lite att jag skulle vilja vara med någon som är likadan, som tänker likadant, har samma drömmar, som jag kan skapa med, som jag kan känna mig helt äkta rakt igenom med.

Jag tror jag tycker om att vara ensam för mycket för att orka göra något annat.. Att sitta i mitt mörka rum med ljus tända, spela gitarr, skriva fina texter och dikter, måla, lyssna på fin musik, tänka i lugn och ro. Det är just då jag mår som bäst. När jag inte behöver tänka på någon annan, inte behöver ens bry mig minsta lilla om någon. Att bara koncentrera mig på mig själv och det jag gör.

En sak jag längtar efter är någon att skapa musik med. Jag tror att mycket skulle bli annorlunda då. Och jag längtar tills jag börjar på en högskola med nya människor. Människor som valt att gå det man själv också valt, vilket lär betyda att man lär tänka lite lika. Jag kanske finner någon där. Någon som är som jag.

Detta var bara en liten fundering och konstaterande från min sida, och vill bara säga att jag verkligen tycker om mina finfina vänner jag redan har hur mycket som helst. Ni är så fina och bra.

hjärtat slår, det slår skiten ur mig.

2010-01-04T19:15:00.000+01:00

måndag, och jag lever.

Fina rader

2010-01-02T18:13:00.003+01:00

och ja, jag har sett på broder daniel forever IGEN. Den är så inspirerande och fin.

I said who is gonna tell the youth the truth, about the drugs, mugs, bugs, and the police thugs. I tell you the truth is looking straight at you...

2010-01-02T15:25:00.005+01:00

Idag fann jag dessa två herrar inne i staden. Jag betalade glatt och de sitter nu ovanför min lampa vid sängen. Där kommer de trivas fint. Bland alla de andra människorna på mina vinröda väggar.
Jag köpte även en fin svart huvudbonad idag. Vet inte riktigt vad man ska kalla den. Basker-keps-mössa-hatt kanske. Men jag tyckte om den. Längtar ännu mer tills min andra finfina hatt kommer hem.

Inatt klockan 01.39 så hade jag lyssnat klart på de flesta av Jeff Buckleys album och insett vilken otrolig röst den där mannen bar på. Han berör alldeles unikt på ett hjärtskärande och fint sett. Just på ett sådant sätt önskade jag att jag kunde beröra människor. Jag är ledsen att han dog. Det skulle varit mer än grymt att få se den där känslan live. Han verkade vara en bra man, den där Buckley. Det är fint att musiken kommer leva kvar länge, länge.

Jag upptäckte också kort därefter hur mycket jag älskar kents låt "Hur jag fick dig att älska mig". Jag har inte riktigt insett hur bra den varit tills i natt. Jag tror man behöver mörker och en stilla natt för att verkligen kunna höra det allra finaste i viss musik och texter. Just en sådan natt var denna natt. Och jag grät en tår för minnen.

Och så var det ett nytt år. 2010. Och det känns bra. Dock precis som innan. Det här året kommer föra med sig mågna saker. Både skrämmande och lyckliga ting och händelser. Men jag känner mig mest avslappnad, och tar det som det kommer. Det blir bra till slut.

Hugssssss

I dream my days away, oh I don't listen to what people say. I let the days go by, while I'm still young I dream my days away.

2009-12-27T21:25:00.006+01:00

Jag hade en fin jul i sälen minsann.

couleur

2009-12-15T19:02:00.002+01:00

Klar med den!

The wolf and the fox, they’re sleeping soundly with the elk and the ox. Wrecked, poor, naked and blind.

2009-12-12T23:14:00.002+01:00

Blås din vind ur din tro på att tron i sig själv räcker till. Att någon i sig själv kan vara nog.

2009-12-07T00:27:00.000+01:00

Poem from the past

2009-12-05T01:45:00.005+01:00

I did feel a dream behind the corner
by the side of this town,
Tonight actually
I did feel the heated air,
spread up to the ceiling
The ceiling below?
Am I there yet?

The floor is cold and lonely
The floor above?
I screamed about love and
your icecold mind
Am I there yet?
tell me
Am I there yet?

We laugh and look around, round
round
Does someone see that this is we?
From this strange perspective
We laugh again
No, they don't
Why should they?

Our fingers against the glass of mud
We made it when we where young
With our happy smiles that
warmed up your hearts
mum, dad, grandpa, grandma
We made them younger
for a day
Are you there yet?

I close my eyes and understand
The floor above me
The ceiling below you
Make me warm
a bit alone,
But still the same
as before
Are we here yet?

We laugh and look around, round
round
Does someone see that this is we?
From this strange perspective
We laugh again
No, they don't
Why should they?

Me, my life and the sun
my white little life
make me warm fine and pleased
Because my life is my life
You can't prove the opposite
/em.

Well it's the only thing that I could do half right, and now it's turning out all wrong, Ma. Look what they've done to my song.

2009-11-26T11:32:00.004+01:00

Det kunde vara så enkelt

2009-11-25T23:14:00.004+01:00

Ikväll ligger jag sjuk i min säng och tänker. På många saker. Fina saker. Som lilla jag tycker om.
Imorgon tar jag en vilodag från skolan. Känner inte att det skulle vara fint och bra att gå dit helt fullproppad med snor i näsan som är röd som en julgranskula och knappt prata som jag ska, då det svider i halsen vid varje ord.

Ikväll tänker jag som sagt. På tonvis med saker. Saker som måste bli gjorda. Saker som är bra. Saker som är dåliga. Saker som får en att må bra. Saker som får en att må inte fullt så bra. Saker som gör att man ler för dagen. En rutin...Ett tidsfördriv att dö för, som Jocke Berg kanske skulle sagt.
Det tror jag.

Jag längtar efter att få se dom igen. Det är något alldeles speciellt med kentspelningar, det är det verkligen.

Jag börjar känna inspiration till saker och ting nu igen. Skriva, fotografera, måla, tänka, le.
Jag lägger allt jobbigt åt sidan en stund nu, och satsar på det fina, det som ger något.

Musik är bland det bästa som finns..om inte det bästa bland ting.
Läker kroppen med lugn och fina toner, gör att man funderar över annat en stund. Med kroppen, inte bara hjärnan. Ibland kan jag dansa med musiken, ibland lyssnar jag bara med hjärnan och hjärtat, och ibland kan man gråta med sinnet, ibland skratta.
Musik är bland de bästa ting.
För tillfället lyssnar jag mycket på Bo kaspers orkester. De ha en speciell känsla som fastnar precis därinne..ja ni vet. I klumpen bakom. Den röda.

Jag var glad nyss. Det var stilla, tyst. Sluta nu. Jag blir ju ledsen.

Men det blir bättre sen
Andas bara lugnt
Låt dig sköljas med
Låt dig sakta sjunka

Jag behöver sömn.
Sov gott, vänner.

Ett lyckopiller som kallas frihet

2009-11-15T23:29:00.003+01:00

Vad händer när
den där olustiga känslan
som tisslar och tasslar
i hjärtat.
Att man borde gå ur nu.
Ut ur skiten
försvinner bort?
När man känner friheten som en vinge
som omfamnar
som ett täcke.
Ger ett varmt skal på en kropp
som kanske var för kall ibland?
Som en dallrande vattenpärla
som kanske inte fick känna värme
på samma sätt som de andra dropparna.

Men hur gör du nu?
när du vill ha glädjen tillbaka
efter en lång halvdragen linje
som liknade lite en smal depression
som kanske egentligen var ganska stor?
Man vet nog.
Vissa tar piller för glädjens skull.
Lyckopiller som rusar igång en kropp snabbt
och pirrigt.
Andra finner vänner
för livet.
Som fastnar på hjärtkanten
och stannar där,
tar sig djupare och djupare in
sen finns de där.
Som ett fint minne som hela tiden
finns och inte glömms bort
med tiden.

Vissa känner skräck.
För yttrevärlden.
vad ska ni säga? göra?
hata? le? skratta? våga?
Jag tror det bästa är att fråga,
Annars hamnar vi där igen,
som trasor utan munnar
som inte ler minsta lilla.
Ledarna kommer visa hur
alla ska göra.
Det, det, det och det.
Sådär ska ni vara, se ut, låta, flina, såra.
Deras röster är som högtalare
som sprakar ihop,
ger oss tinnitus i sinnet.
Precis som om ni skulle veta vad som är
det fina
i en människa.

Vissa andra lyser upp ett ganska tråkigt
men fint mörker
med en enda gnista.
Som ett liv.
Stum ser jag på
hur ett litet liv säger allt bra
i rätt ordning
med rätta meningar.
Jag tror livet blir ett
med dig och alla andra och mig
till slut.

/em.

sov gott fina barn.

Det finns cirklar, som är slutna. Det finns mönster man aldrig suddar ut. Det finns människor, som är slutna. Fast i sin kropp som i en bur...

2009-11-12T23:15:00.003+01:00

Det finns dom som aldrig går över gränsen,
fast gränsen är så snäv så man står still.
Alla dom som inte ens vågar önska.
Och därför vet dom inte alls vad dom vill.
-lisa ekdahl.

de där raderna har fått mig att fundera ikväll. Fundera över saker som är viktiga. Som att våga, som att säga, som att vilja, som att önska, som att drömma, som att veta, som att känna, som att le, som att gråta, som att fråga, som att sjunga, som att vara jag, som att VARA.

Jag tror jag trivs med mig själv. Jag trivs med att vara just Emma. Det gjorde jag inte förr, för något år sedan, för flera år sedan, för bara ett-två år sedan. Anledningen till det vet jag inte riktigt. Jag tror det berodde mycket på hur jag tänkte då. Jag hade ett svagare psyke. Vågade inte säga ifrån, hängde med strömmen fast jag kanske inte ville. Lät mig trampas på av dom som ansågs vara "bättre" och "populärare".

Jag är inte så att jag går runt och tycker att jag själv är bättre än någon annan, jag ser bara på mig själv med kärlek och med positiva tankar nu, utan problem och utan att jag tycker att jag själv är konstig som gör det.
Jag kan tillåta mig själv att säga att jag är fin ibland, att säga till mig att jag är bra och kan mycket saker, att klä mig som jag vill, se ut som jag vill, göra det jag känner och vill, skriva det jag vill, lyssna på det jag vill, tycka om vem jag vill, tycka precis som jag vill. Jag kan liksom göra det nu, även fast jag vet att det alltid kommer vara människor som tycker man är konstig, ful och ointressant. Det är alltid så. Därför lägger jag inte ner energi på att fundera över vad andra tycker längre, och jag tror det gjort mig lugnare i sinnet.

För tillfället mår jag underbart bra för att jag fått tillbaka vänner jag en gång trodde var borta. Som jag stötte ifrån och betedde mig som en idiot emot. Jag har försökt förklara så gott det går, och jag tror också ni förstår. Det hoppas jag och tror.

Kärlek är väl ett konstigt ting. vad nu kärlek är...
en person sa ikväll:
"Alla kan vi välja fel väg någon gång, men det är något man inte kan avgöra vid första anblick."
Och det är så rätt. Du sätter alltid orden rätt.

Ibland tar man helt enkelt fel väg. Den krokiga, buckliga, gamla och ganska dåliga vägen, och ibland hamnar man på en slät, rak, fin väg, som går snabbt och smärtfritt förbi utan bucklor och trasiga bildelar ...och det är då man kan börja bygga upp saker. Den vägen hittar alla en fin dag. Människor ska inte leva ensamma.

Natten börjar snart och jag trött. Sov gott ni fina människor. Imorgon ska jag skriva dikter.

Burned out too quickly but in such a beautiful way

2009-11-12T21:40:00.004+01:00

You know, I know, Life is going to get the better of you, So you go solo. Be a bad boy now, Mr. Saturday.

2009-11-08T00:33:00.004+01:00

Natt?
ja nästan, eller jo det är det väl. Början på en natt. Men jag kan inte sova för tillfället, känner mig pigg men sliten. Jag har varit sur och arg idag, vilket är tråkigt då jag hatar det. Jag har varit arg och irriterad på något jag inte vet vad. En dålig dag kanske? Kanske inte?

Helgerna är alldeles för korta och dagarna alldeles för långa. Speciellt veckorna. Vardagarna. Snälla stoppa lite nu, tack och ja, snälla du. Stress och press och hej och svej.. körkortet gör mig stressad. En av alla hundra saker. Jag vill bara bli klar med det, men jag orkar liksom knappt.

Jag köpte fina ljus idag. Dom är svarta, långa och står på min bokhylla och lyser fint. För ja, jag älskar ljus, alltså ljuset av ljus. Annars är mörkret bäst.

Jag kommer nog sakna mitt rum sen när jag flyttar bort någongång. Jag vill kunna göra ett rum i min lägenhet som ser precis ut som mitt. För det är mörk, murrigt, mysigt och emmigt. Jag undrar vart jag kommer bo. Hur det kommer se ut, om jag kommer bo ensam, om jag kommer ha ett djur, flera? Jag vet ju hur jag vill iallafall. På riktigt. Det har jag pratat om flera gånger nu. Men man kanske trodde det var på skojj att jag säger det? Det är det inte. Det är så jag vill ha det bara.

Det kommer vara fint med massor med ljus med bubbelgumsdoft, söta och fina möbler som jag dekorerat med ännu mera ljus och andra detaljer, det ska vara mörkt, murrigt, mysigt och emmigt. Precis som jag vill ha det. Men mörkt på ett fint sätt. Inte mörkt och instängt. Det ska liksom kännas friskt och öppet, men fint och murrigt.

Jag vill ha en stor fönsterbräda där jag kan sitta om kvällarna och se på himlen, månen, stjärnorna och människor på gatorna. Kanske ett torg? Kanske en skog? Kanske en stor stad? Kanske en liten stad? Vad det än är så vill jag ha en stor och bred fönsterbräda där jag kan granska fina saker och sjunga fina sånger om saker som finns och inte. Med en gitarr, kanske för nån.

Och måla saker som är fina. Enligt mig, och bara mig. De andra får också tycka det om dom vill, men det viktiga ska vara att jag tycker det.

Jag vet iallafall hur jag vill ha det. Du läser.

Jag har inga ord för vi andas, tänker, känner samma sak. Sjung en sång utan ord om ljusa nätter

2009-11-06T16:05:00.004+01:00

En plats där bara skuggorna i dammet hade tid.

2009-11-06T09:08:00.007+01:00

Det har varit en del stress de senaste dagarna, men det börjar ordna upp sig nu tror jag. Igår hände tre trevliga saker:

-Första körlektionen gick bättre än väntat, och jag var inte ens nervös innan.
-Kentskivan blev jag kär i, då den var mycket bättre än jag hade tänkt att den skulle. Älskar texterna! Och det känns som Jocke hittat tillbaka lite från förra skivan, det gillar jag mycket. Även fast det är mycket electro så låter det mer som "gamla" kent.
-Jag blev förälskad i filmen "Fröken Sverige", har inte sett den förrän igår kväll, och jag vet inte vad det var som var bra egentligen, men jag tyckte om huvudpersonen Moa. Hon var originell, kul och speciell.

Snart ska jag åka till skolan sen blir det fredagsmys hos Jessica, med idol, chips och dipp!

So full of life and possibly the most positive fields of energy. It's a world of it's own in here.

2009-10-31T21:21:00.005+01:00

Hade en trevlig kväll på sigurdsgatan igår med trevligt sällskap och fin musik. Tingsek var mycket bra och lät i stort sett som på skiva. Det gillades mycket.

Blev sedan en väntan på bussen, så vi tog en tripp till pitchers där det fanns mycket konstigt folk.

VI VANN JUST BILEN PÅ ROSA BANDET GALAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2009-10-29T21:23:00.000+01:00

NU DOG JAG.
hejdå

WORDS

2009-10-29T19:53:00.005+01:00

Idag lekte jag, en liten ficklampa och kameran inne på våran mörka toalett.

Ja, jag bara vet.

2009-10-28T23:58:00.003+01:00

Nu när jag är som mest
ensam.
Men stark som förr.
Känner jag mig liten
och stor.

En lättnat som fnittrar i hjärtat.
Som viskar om känslor och frihet
och att jag en dag blir bra
som dom
som redan kan det.

Ja, ni vet
allt det där som människor vågar
Som jag snart kan.
Som jag älskar och vet att jag vet att jag vet att jag kan.
Som lika gärna alla kan.

Imorgon är bara
en liten snutt borta.
Och likaså
det mesta runtom oss.
Som ljusen från gatlyktor.
Dom blinkar ibland
innan dom dör.

Jag vill aldrig blinka.
Ja, ni förstår nog.
Det är nog inte många
som vill blinka.
Det kan göra ont?

Imorgon ska jag skriva en sång
om lycka, kärlek, sorg och fördom.
Säga hej till folk som
man kanske inte annars
bryr sig om.

Jag ler för mig själv
under himlen.
Även fast den är svart
i natt.
Men jag är mest glad
idag
och resten av tiden
som jag orkar hålla mig vaken.
Av dagarna
som rinner.

/em.

The world keeps turning we can't change it's course. The world keeps turning beyond our control, What I can't hold by love, I won't hold at all.

2009-10-27T13:41:00.010+01:00

Jag drog till el Stockholmo igår med Jess. Det fin och bra. Dock var vi inte så bra på att hitta. Dagen slutade iallafall med att jag köpt allt det jag inte skulle köpa, och det jag skulle köpa hittades ej.
Men det kommer fler dagar.

please tell me how it feels to live in a million dreams

2009-10-20T21:16:00.006+02:00

Har äntligen fått min nya förstärkare. Den fungerar fint, och glädjen till att spela kom genast tillbaka på en gång! Så nu spelar jag och spelar och spelar tills mina fingrar gör ont.

Höstlovet närmar sig iallafall och det gör mig glad. Det är verkligen välbehövligt. Blir bad med mysklassen, åka till stockholm med Jess, gå på bio med mamma och sen säkert något annat mys. Kom gärna med förslag om ni vill.

Pengarna rullar också..kan inte påstå något annat. Får ångest så fort jag tänker på det. Stundentkryssningen blev betald idag, likaså kent-konserten. Om kanske en vecka kommer räkningen på studentmössan, och efter det blir det 80 spänn i månaden till stundent-klass-kassan. Men det blir nog bra skulle jag tro. Ska nog boka in någon fler liten spelning snart också, så då ryker det lite till.

Klassen har fått julnojja redan, och sjunger sig igenom lektionerna med julsånger. Det gillar vi! Haha. Dock gör allt detta hetspluggande mig stressad som fasen, men jag står ut.

Allt går att laga en gång, två, tre. Kanske fyra men fem, där går gränsen. Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger i drivor. Det ser sjukt ut.

2009-10-18T15:20:00.007+02:00

eller så var jag kanske bara glad.....?

2009-10-14T22:35:00.000+02:00

Jag har synat oss, genom ett stetoskop. När det kommer så nära är det bara sådär.

2009-10-11T15:21:00.003+02:00

And sometimes you close your eyes and see the place where you used to live...when you were young.

2009-10-11T15:08:00.003+02:00

Som månar.

2009-10-10T23:40:00.006+02:00

Handlingar som gör djupa intryck
i kropp
i sinne.
Som månens sken lyser
uppåt
kanske neråt?
In i mig och mitt fönster
i natt.

Jag undrar
lyser den lika starkt
hos dig?
Minuter tickar
inga svar.
Jag tror det.
Jag tror dig.
För mina ögon glittrar fint.

Om jag kunde röra månen
skulle jag känna.
Men jag skulle nog försvinna
innan
jag skulle hinna reagera.
Som kärlek.
Som kärleken.
Till en början lyser den upp
allt.
Innan den försvinner.
Som månen gör ibland
med ljuset.
Sitt eget ljus.

Men jag undrar fortfarande
Lyser den lika starkt
hos dig?
Minuter tickar
inga svar.
Men jag tror det.
Tror att jag vet det.
För mina ögon glittrar fortfarande.
Dom kommer fortsätta
tills jag
får känna månen.
/ Em

Jag byggde upp dig bit för bit.

2009-10-10T00:22:00.010+02:00

Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit, igen
Bit för bit, igen
Bit för bit, igen

Så blev jag expert på att vänta själv
Man vänjer sig snabbt, man väntar på nån
Glasögonormen reflekterar ljus, skjutsar dig hem, villkorslöst
Bakpå min cykel höll du mig, som i kramp
Du landade hårt, du var nog alltid sjuk
/Kent - Töntarna

Jag tror ändå att jag börjar gilla nya kent-låten, men jag saknar gamla kent iallafall. Gamla rock-gitarr-kent med tydliga frågor och svar i låtarna, och utan dessa synth-techno melodier som ibland förvirrar på fel sätt. Är det en 40-årskris kanske? Men kent är och förblir alltid kent. Och Jocke Bergs texter förblir alltid svårförstådda till en början, men tillgängliga och berörande när man förstått och på samma gång enkla och så nära. Och jag längtar så. Till spelningen.

Nu ska jag sova i natten. Sov gott Homo Sapiens Sapiens.

Ska jag tala med en annan röst? I en nyfödd vinter, om en gammal höst.

2009-10-07T18:05:00.000+02:00

Vi ska bada i det ljus som bara vi kan se, två lyckliga dårar som tror sig veta hur allt är. Vi ska skratta åt små ting ingen annan skrattar åt.

2009-10-03T09:48:00.004+02:00

Gårdagen var alldeles för händelserik. Både bra och dålig. Sigurds var som vanligt mys. Det blev lite kaos ett tag, men jag försöker bara glömma det där, för du måste sluta nu.

Lisa var så fin, och lät så fin, och bara glänste alldeles för fint. Jag gillar att dom ändrat musiken på låtarna ganska rejält, om man jämför med skivorna. Och sen gillar jag att hennes kille körar, det var sjukt fint.
det var mycket fint igår.

jag upptäckte precis att det stod "0 dagar tills emma fyller 18". Jag blev lite rädd. Imorgon ska bli en bra dag.

I ett iskallt IKEA-land.

2009-10-02T06:30:00.004+02:00

jag är nyvaken och ligger fortfarande under mitt varma täcke. Så fort man sträcker på sig så huvuder eller axlarna blottas från tygbarriären av täcket så fryser man. Det är så kallt nu. Alldeles för kallt.

Jag tänkte bara säga att jag gillar att vakna till meningar i mobilen som står då alarmet ringer. Som jag fyllt i förväg kvällen innan man ska pallra sig upp. Jag har tre alarm. På dom står det:
Du är fin idag.
Visst är det väl en härlig morgon.
och
Vilket fint leende du har!

Man blir tåligare och lite mer beslutsam då, om att vara glad.

Nere på toaletten har vi små brickor som man byter varje dag. Det är meningen att man ska se dem på morgonen när man går upp och ska göra sig iordning därrine. Dom är ganska söta.

Hugs.

Salvador Dalí

2009-10-01T21:37:00.011+02:00

Dagen var grymt kul. Kunde dock ha skippat expressen, då det inte var ett dugg givande.

Utställningen var kort men bra. "Guiden" var jäkligt bra också. Synd att vi bara var där en timme. Jag hade kunnat gått runt där i en evighet och bara granskat, drömt och fått inspiration. Vi fick även se några verk av Pablo Picasso, det var också grymt!

Salvador är och var en grym konstnär. Jag ska köpa några affischer på Gallerix sen. Vet att dom har kopior på hans målningar där. Det blir bra!

Se och njut!

Slow knowing smile.

2009-09-30T19:13:00.004+02:00

på fredag blir det mys på sigurdsgatan med mamma och pappa och Lisa Ekdahl såklart! Fint.

Are we human?

2009-09-27T21:45:00.001+02:00

/em.

human.

2009-09-27T15:18:00.002+02:00

Havet det vill jag se någongång, någongång, från nära håll.

2009-09-27T10:21:00.006+02:00

Idag unnar jag mig frukost på sängen. Vitlöksbröd gjort i ugn, ost och smörgåsgurka på, och juice.
Jag har setat och kladdat lite senaste dagarna. Målat två målningar med akvarell och två med akryl. Det är så fint och avslappnande. Jag gillar att jag inte är noga när jag målar, utan bara kladdar på det jag känner för.

Jag funderar på att kanske måla och skriva dikter till målningarna som projektarbete, eftersom vi måste börja komma igång med det nu. Så lägger jag festivalandet på sidan av det. Jag tror det blir bäst så...

Jag körde bil hela vägen till staden igår. Det gick bra och jag är glad. Imorgon är det sista samtalet med Paolo, och jag ska försöka köra dit, så kommer han se att han gjort skillnad!

sagor om drömmar som viskar om slummer sakta i takt.

2009-09-23T23:46:00.003+02:00

Världens ände
är jag?
Sedan är jag tillbaka
tillbaka igen
Berätta sagan om drömmar
frihet som folk drömmer
om
oss?

Folk kan dö
och leva drömmen
Jag vill också kunna dö
för en dröm
Ett liv ska ägnas åt att
finna mina drömmar
söka allt
om
en dröm?

Klirrande skratt
ekar i rum
Tomma intet viskar
slummer
Men jag ler och knorrar
fint
Leva i nuet är du
lite av jag lever
Nu
/em

love.

2009-09-14T18:54:00.002+02:00

Så fint och bra.

En Emmas hjärna.

2009-09-06T18:47:00.004+02:00

Jag och mamma satt och funderade över en sak idag.
När man har ett jobb, så jobbar man i snitt 8 h/dag, och samma sak med skolan. Tänk, vi tillbringar i snitt 8 h/dag i skolan precis som på jobbet. När man sedan slutat för dagen på sitt jobb så är man ledig, fri att göra det man vill, ta det lugnt med andra ord. MEN! när man kommer hem från skolan har man läxor att göra lite då och då. Läsa inför prov, läxförhör, glosor osv osv. Ska inte dom timmarna vi redan tillbringat i skola vara ägnade åt att LÄRA sig det man ska KUNNA nästa dag, i ett läxförhör/prov t.ex? Man är ju ändå där i 8 timmar. Läroplanen borde ändras tycker jag, och göra att det man lär sig I(!!) skolan är det som också räcker. Sedan finns det ju såklart undantag också. Elever som har svårt att kanske läsa, skriva osv, men det är ju en annan femma. Dom kan ju istället få extra hjälp I skolan.

Nej, jag tycker det är fel att det är som det är. När man slutat skolan för dagen, ska man också SLUTA skolan för dagen.

Nu är det inte så att jag ägnar massa tid åt att plugga på "fritiden", då jag går ett ganska slappt program, men jag tänker på många andra program. Vissa har i stort sett läxor varenda dag mer eller mindre. Deras rutin om vardagarna lär ju i stort sett vara: Vakna, äta frukost, gå till skolan, plugga i skolan, gå hem, plugga hemma, äta, sova.
Vart tog fritiden vägen?

Nåja, var bara det jag skulle säga.
hugs.

2009-09-05T20:54:00.003+02:00

OCH HIMLEN ÄR GJORD AV STEN

2009-08-27T00:05:00.002+02:00

Varje stund, var minut, var sekund, samma konstiga beslut. Det blir fel, slår bakut. Allt går snett, men det tar aldrig riktigt slut.

2009-08-18T23:08:00.006+02:00

Skolan är snart här och verkligheten kommer snabbt tillbaka. Skönt enligt mig. Ett helvete för andra verkar det som.
Ska bli skönt att ha rutiner att följa varje dag, och längta till helgerna, hata måndagarna, irritera sig på klasskamraterna, ha kul med klasskamraterna, dö litegrann, hata vissa lärare, längta, sakna högstadietempot, skratta, känna stress och press, kanske gråta, planera med iver-klassen, men framför allt: Se fram emot studenten och livet efter skolan. Jag är lite rädd för det tror jag. Vad händer om jag måste flytta till stockholm t.ex, om det enda jag vill gå finns bara där? Vad händer om jag ångrar mig, och vad ska jag gå då ? Jag har ändrat mig hundratals gånger under högstadiet och gymnasietiden om vad som ska hända efter, men jag återkommer oftast till en grej. Men jag kanske bara hamnar i västerås. Jag kanske inte känner att jag vill flytta själv sådär. Haha, vi får se. Västerås är faktist bra.

Vi får se vad som händer helt enkelt. Det enda jag vet är att jag vill plugga vidare direkt efter gymnasiet. Jag tror inte att jag skulle komma mig för att göra det sen efter några år. Då tror jag redan man byggt något annat, och inte har tid och ork till det längre.

Om 46 dagar fyller jag 18. Vad händer då ? Haha, absolut ingenting egentligen, mer än att man får göra saker man inte fick när man var 17. Köpa cigg, snus, alkohol, gå ut, skriva på papper, vara sin egen målsman osv. Inte för att jag är intresserad av cigg, snus och allt det där, men ja, det känns skönt att man vet vad som händer iallafall. Man vet att man inte behöver oroa sig något. För man är fortfarande så liten egentligen...jag känner mig liten iallafall.

Jag ska sluta fundera nu och låta allt ske. Något händer ju hela tiden så. Det vet man ju alltid.

Imorgon ska jag på samtal. Med nån paolo. Han ska hjälpa mig att bli av med skräcken för att åka och köra bil, så att jag ska kunna ta körkort enklare. Jag kommer aldrig klara det annars tydligen. Han kör med en metod som heter EMDS. Det menas med att han håller ett pendlande föremål framför ögonen som man ska följa, och samtidigt berätta i detalj om det som hänt. I mitt fall bilolyckan. Vi får se hur det går. Det fungerar inte på alla, men man märker redan efter 1-2 behandlingar om det hjälper eller inte. Ska bli intressant och lite kul. Men även ganska konstigt.

Nu ska jag njuta av musik under täcket och ögonlocken.

2009-08-18T21:14:00.000+02:00

Följ min blogg med bloglovin

Ibland så blundar man hårt. Kanske man bett om något gott. Jag vet då inte hur man ber, men var det en bön så bad jag för oss.

2009-08-18T16:17:00.002+02:00

Jag har äntligen fått lusten att fotografera tillbaka. Kan bero mycket på att jag äntligen har photoshop igen. Det är nästan den processen som är roligast.
Jag hade faktist tänkt mig ut idag, men det blev inte av, då regnet piskade ner i backen som de senaste dagarna. Men så fort vädret vill gå min väg så ska jag se till att få lite gjort! Jag hoppas på en fin sol imorgon.

Sommarens sista smak

2009-08-18T13:18:00.000+02:00

SIMPLE SOUL

2009-08-16T23:56:00.005+02:00

I saw a man in the corner of the street
he had a guitar in his hand
The fingers moved really quickly
and said more than his own mouth

I said:
"Hey boy! What are you wasting your time on?"
He said:
"Hey girl, I'm wasting my time on music, songs and love"

Love, love, love
He told me to believe in love
Do I believe in love?

He took me to the coffehouse
just around the corner of this town
We sat there for some hours
talked, laughed at his accent and laughed again
about some ridiculous things
He smiled at me and said:
"I believe in you"

You, you, you
He told me to believe in me
Do I believe in me?

We screamed and yelled to god
We said:
"You're an idiot that destoy everyones mind,
to believe in your fuckin' lies"
"Please stop to whisper in our ears that you can fix the world,
you're an asshole that drown in your own brainwashing words!"

God, god, god
We don't believe in god
But love, love, love
We do believe in love

Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats. Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid, rätt plats

2009-08-12T01:44:00.006+02:00

Jag lyssnar på Markus och hans "Mitt kvarter". Jag tycker om att han skriver så simpelt att man verkligen lyssnar noga, noga. Annika Norlin är precis likadan. Jag gillar det.
Och imorgon tänker jag ägna min dag åt gitarren. Jag ska bli så bra en dag. Det lovar jag...

Usch, jag tycker att det känns lite jobbigt att jag känner att jag är bara helt jag när jag är med mig själv. När jag sitter ensam och gör det jag vågar för mig själv och säger och tänker det jag verkligen tycker. Jag känner liksom att jag inte kan leva ut riktigt..och jag har faktist inte ett enda vettigt svar på varför.
Men eftersom jag kommit på att det är såhär, så kanske jag också kan komma på VARFÖR det är så, och sedan göra nått åt det!

mysig kväll med el clase

2009-08-10T13:11:00.004+02:00

(Alla bilderna är förövrigt tagna av Elin)

I said: "Hey man! what are you wasting your time on?" He said: "Hey girl, I'm wasting my time on music, songs and love"

2009-08-01T00:51:00.002+02:00

I refuse to go deeper, I choose to go blind. This trouble just should´nt be mine, but it´s confusing my excistence

2009-07-26T21:20:00.007+02:00

Jag kom just upp ur badet.
Jag älskar att bada ensam sådär.. sjunka ner på rygg, blunda och känna att man lättar. Att lungorna får kämpa för att hålla sig stabila och inte släppa ut minsta luftbubblan. Läpparna spänns, då man kämpar emot att inte öppna dem. Till slut öppnar man munnen och andas ut, vare sig man vill eller inte. Det går inte att hålla emot hur länge som helst, så är det bara.
Jag gillar bruset under ytan. När ingen är hemma i huset, och det bara är tyst. Jag och bruset. Jag brukar sjunga då. I huvudet och med magen. Så det skrålar överallt i mig. Det är fint, och något säger mig att jag och mig mår bra av det.

Detta blir jag glad av ikväll

2009-07-17T01:17:00.003+02:00

Det vita livet

2009-07-15T11:33:00.004+02:00

Jag kände en dröm bakom hörnet brevid
Jag kände värmen,
den spreds i taket
Taket nedanför
Golvet är kallt och ensamt
Golvet ovanför
Är jag där nu?
Vart är jag nu?
Vem är jag,
vem är du?
Här är jag nu

Lögnerna slår hårt
mot våra kroppar
som snart vill avsluta detta plågande
Vi skrattar och ser oss omrking,
runt
Ser någon att detta inte är vi?
Vi skrattar igen
Nej, ingen ser att det inte är vi

Skuggor dansar fint och mjukt
Dom skrattar och kysser varandra
om igen
Ett moln tar sönder dom,
tar bort det vackra i dom
med sitt mörker,
blir dom osynliga
Det mesta som gör glädjen ärlig
förvinner snabbt,
dör

Våra fingrar mot glas av cernitlera
vi gjorde dom när vi var små
Vi var pluttar med fingrar tunna som björkgrenar
leenden som värmde alla
Mamma, Pappa, Farmor, Farfar, Mormor, Morfar
Vi fick dom unga
yngre
än dom egentligen var
Vi var energi-knippen med äkta kärlek
i kroppen
Vi var barn

Mina ögon sluts och jag förstår
Golvet ovanför mig
Taket nedanför dig
gör oss varma,
lite ensamma
Men jag vet var jag är nu
Jag, mitt liv
och solen
Mitt vita lilla liv
Gör mig varm, fin och glad
Jag tror jag bara är glad
att mitt liv
är mitt liv
inte ditt liv /em

It's getting late, I think my time is running out. No one special, nothing lasting whitin sight. How should I stay calm when panic lies just ahead?

2009-07-15T04:46:00.007+02:00

klockan har passerat kvart i fem och jag har fått högst en och en halvtimmes sömn fram till nu. Jag hatar sömnen egentligen. Jag förstår inte hur folk kan sova så sjukt mycket precis hela tiden...varför ska man sova bort sina liv? Sitt vita lilla liv, som man ändå bara kommer ha en gång.
När jag hör ordet liv tänker jag inte så mycket alls..jag ser det mest som en stor vit klump. Det har jag alltid gjort. Sett livet som en stor vit söt klump.

Jag har alltid trivts med mitt liv. Det har varit alldeles utmärkt. Jag har haft fina vänner, världens bästa familj, aldrig känt av grupptrycket så mycket..inget tryck varken från kompisar, och framförallt inte från mina föräldrar. det känns så jävla fint.

Idag är det precis 80 dagar kvar tills jag fyller år, alltså ungefär två och en halv månad. Det känns kul, men tråkigt. Åren tickar och jag vill stanna. Stanna ungefär nu fast lite bakåt. Stanna och se hur det var när jag var en liten, snäll, go' 12-åring. Jag tror man mådde som bäst när man var 12. Man kände att man höll på att komma in i "vuxenvärlden", som alla föräldrar så fint uttrycker det. Men man var ändå på ett sätt fortfarande ett barn. Ett barn med drömmar om framtiden, om hur allt skulle bli, att man en dag skulle börja gymnasiet (jag trodde typ man var jättevuxen när man gick på gymnasiet). 17 år lät så stort då, man trodde knappt att man någon gång i sitt liv skulle klara av att fylla sitt liv med så stora år. Det är kul, men tråkigt. Och jag känner mig så liten fortfarande. En liten plutt är jag, men känner mig också väldigt mogen på många sätt.

Ibland känner jag att jag har hittat mig själv, ibland inte. Ibland känner jag mig jävligt snygg, ibland väldigt ful och äcklig. Ibland känner jag mig kul och bra, ibland tråkig och dålig.
Dom senaste dagarna tror jag att jag mest legat på negativa sidan av dessa rader, och några dagar innan det på den positiva.
Men vi alla är människor, och jag antar att alla känner sig såhär till och från. Eller det vet jag nästan.

Människan är en lustig figur, det är jag med.
Godnatt.

ps. hej Karin, jag vill fika med dig någon dag! Pussetusse

allt vi gör är nytta till vad? det är fredligt, men vafan..åt helvete med himlen.

2009-07-14T00:52:00.003+02:00

finigt regnigt molnigt färgigt musikiskt

2009-07-12T21:34:00.003+02:00

hej ni fina.

jag känner mig glad och bra idag.
jag målar idag, just nu och är snart klar.
jag lyssnar på timo idag för det är fridfullt att måla och lyssna. jag lyssnar ännu mer då.
jag känner mig pigg och kry idag.

hoppas ni med mår bra.
jag har inget direkt att skriva, så detta var detta för idag. ska försöka lägga upp nån text snart också.

fin och bra..som du.. och lite jag?

2009-07-01T22:12:00.006+02:00

hej.
jag lyssnar på p3 live session. Det är Laleh ikväll. Jag gråter. Jag gråter för att jag vill vara fin och bra. Laleh är så fin och bra. Jag tycker om henne så, även om jag inte känner henne. Jag vet, man ska aldrig jämföra sig med någon eller vilja vara någon annan. Men jag vill vara jag, men lite hon...som jag med lite hon i mig. Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag tror jag gråter mest för att jag vet att jag skulle kunna göra saker, saker som liknar det hon gör, men som jag håller inom mig. Och jag vet inte, vet inte alls vad som i helvete gör att det inte kommer ut. Jag är rädd för något. Jag försöker lista ut det varje dag. Jag tänker varje dag. Men drömmer mest. Fortfarande utan att veta varför jag är rädd.

Jag vet inte, men jag gråter alltid när jag sitter ensam och lyssnar på laleh. Oftast sjunger jag med henne. Hon verkar så god, så ärligt kritisk och uppmuntrande, men ändå sorgsen på ett litet sett.. Jag skulle vilja vara hennes vän, och lära mig saker, viktiga saker som hon vet och kan. Jag såg henne i västerås en gång. Efter hennes första platta, i konserthuset. Då var hon också så fin och bra.. Jag hörde henne en gång på radion. Hon talade i en halvtimme. Om saker som var läskigt bra, läskigt äkta. Hon nästan sjunger då hon talar, det är fint och bra.

Jag låter nog lite sjuk. Som om jag vore en besatt. Men ni förstår nog inte vad jag egentligen brinner för.
Ibland lovar jag mig själv att försöka våga saker, det går ibland. En dag ska jag våga. Det håller redan på att förbättras. En dag gör jag det jag verkligen vill.

Jag tycker om när laleh sjunger och skriver på svenska också, jag lyssnar på ett annat sätt då.

Godnatt

Such a common bird

2009-06-18T14:52:00.000+02:00

Finislåt. Som vanligt är Ane Brun bästaaa..åhh.

LECHE!!

2009-06-09T20:10:00.001+02:00

Två buttra katter, en glad Emma!

GOTHENBURG

2009-05-18T22:10:00.008+02:00