kom och säg hej någon gång

https://twitter.com/#!/emmaklemets
(kommer snart)

skriv ett brev till påven och vinn en miljon

Hängde hos Emil i söndags med Karolina och Cajsa. Vi dansade sen och allt sånt, ja.

Hela jävla världen är ett åskmoln och du är smällen

Livet är ju en jävla soppa. Ibland god och man säger slurp hela tiden och ibland inte ens tugg-glad. Bara slinker ner i strupen och liksom kladdar ihop med hinnan där. Som en såndär äckelhinna som lägger sig uppepå varma chokladen och man bara vill spy på hela gatan och i nått hörn.

Mitt liv är jävligt lätt och lagom. Mitt hår är fint men slitet, jag biter på naglarna för att komma åt nagellacket som jag precis målat på. Jag njuter av mitt ansikte då och då men spyr på det lika ofta. Jag går på mysigaste högskolan, men säger bajs hela tiden för att jag tycker jag är så kul och hatar att man ska vara vuxen. Lever på redbull och adhd-symptom på dagarna, och på något annat på kvällarna.

Ibland äter jag sniglar i jakt på tid, oftast till frukost. Sticker sönder målningar som inte duger fast som visst duger men som sticks sönder ändå. Jag har fina skor som låter högt och jag växer hela tiden. Inte på bredd och i kroppen men i huvet och ögonen. Men inte munnen.

Jag har världens bajs-sjuk-finaste killen i min stad som jag tänker gifta mig med. Han är så fin att man kan dö och jag tycker att hans flickvän ska dö, för hon verkar inte ens kul och har fult hår.

Tänker på finfolkskollektiv, uteliv och köttfabrik. Att jag vill bo där sen. Inte i en köttfabrik men det första. Emil tyckte malmö igår, kanske jag med, vi kan ju snacka så bra skånska så det är ju jävligt bra. Tänka med vänsterhalvskallen och dricka öl (om det var gott).

Och oj vad skönt att jag äter massor med vitlök med flit för att du och du och du och du inte ska hångla med mig ikväll. Inte ens lyfta upp mig och tro att jag vill titta dig i dönacken och ta tag i dina svetthålor.

Tänker att hela jävla världen är ett åskmoln (inte dåligt), men att du är smällen (asdåligt).

Panglyse

Om man gillar GIFS så kan man ju kika in här lite då och då om man känner för det. Annars nöjer man sig helt enkelt här.

http://panglyse.blogspot.com/



I'm sure you've heard it all before, but you never really had a doubt.

http://www.myspace.com/klemets

Fäll ut klorna

Jag drömmer drömmar som smakar salt. Sprit och intimt, fult och fint. Om en silverpeng till mig, till månen och dig. Jag satt i din sjukhussäng. Jag ser sju människor i det där lägret i landet. Dom som inte ville något annat än liv. Jag grät lite och du sa att nä, nu låter du som det där töntiga hardcorebandet. Sluta.

Jag dricker saft, smeker ord och fantiserar i fantasin. Tänker att den är det allra viktigaste jag har. Orden också såklart. Du kallar mig för omoget småbarn trots att jag snart är mer än vuxen. En på G säger att det är viktigt. Att vara barnslig och mogen på samma gång. Den har rätt.

Jag pratade med statyn igår i staden. Han sa att han sett lite av allt. Från ballt, alkoholhalt och uppfostringsanstalt till allt som varit jävligt svinkallt. Talade om alkohol och att den var ditt världsallt. Talade om dig, du med fartblinda skorna med tårna i vädret, som fällde ut klorna. Speciellt när någon av stadsborna var i skottlinjen. Om dig som snortar i dig drömmar bakom hörn med direktörn. Jag önskar jag kunde ge dig häften. Men nej, du var bara piller.

Och jag var bara hon med gitarren sa du. Hon med framtidstron, bleka blonda med dom gröna som levde i sin egen dimension. Tack sa jag. Och du var bara han som ville ge sitt hjärta till duvorna på torget. Han med dom bruna. Du sa aldrig tack. Synd att det alltid bara var duvorna.

Saker man ser skiftar färg. Och jag är friare än någonsin. Fri som nu ville du också vara sa du. För fri som nu har du aldrig varit förut. Tur att förut inte är nu.

Jag lärde dig sticka in tippar av nosen i pälsen på djur. Du njöt och sa att doften var det bästa, ellerhur? Jag svarade och sa att huden är det enda som går att lita på. Den skiftar som den mår. Jag varnade och sa att min glittrar som aldrig förr så se upp. Snälla dofta in mig också, tänkte jag.

Du säger att du äter sniglar till frukost. I jakt på tid...liv? Du säger att du drömmer om att klappa delfiner i hav som smakar gyttjebad. Jag säger att vi klarar oss utan vätskor, jag lovar. Du lutar dig och viskar att sniglarna inte hjälpte ett dugg egentligen. Dom var bara något slags tilltugg.
/Em.

You are Darth Vader, I know what you're made of...You are like a lung, and you were warmed by the sun.

Full på skrattrynkan
läppgropen
Frihet är det nya
svarta
Du är låtsasfilosofen
Kopierade dokument
i mappar
skrivbordslådor
Tejpa upp, tejpa ner
mer, mer
LEV svordom!

Jag blev hårdhudad
Försvinner inte ens
i badkar
Har inte ett enda blödande sår
medan var och rödklumpar
ler i dur
i dig
Jag skapade himmel
i ögonlock
Munnen var igentejpad
men jag visste
hela tiden
att hit skulle jag

Snigelgråt och bokstavskåt
där inget händer
ingens händer
är
där
här
Analfabeter sjunger texter i moll
Slirar på kopplingen
bränd gris
håll andan i tre nu!

Jag hoppar hinder och
du
äter sniglar i jakt på tid...liv?
Alkoholiserad från roten
och lever i lögn
Säger HEJ
HEJDÅ
men fåglarna flydde
för länge sen
och jag blev aldrig grå
trots att den här hålan
vissnar i takt med
snön.

/Em

Trehundratjugonio eller elva böcker har jag säkert skrivit under mitt försvinnande. Jag ska försöka dela mer och inte dö så ofta i fortsättningen.

Ballongkött

Rostfritt kött
är vi
inte
labyrintiskt
förvirrade
förbryllade
i livet
vi rostas på maxeffekt
och rostar brunt tills vi
observerar
att livet var ganska simpelt
inrutat
inlindat
inget sudd inte
bara drömmer
om rymdfarkost
men gör absolut
allt
åt det
nej.

Kött
är vi
och äter av varandra..
s..
ballongkött
viskar hjärtord
i köttöron
med köttläppar
småtjejer gör
ett första framträdande
med alkohol
i röd-ådror
sexdebut
för här ska slösas
spara
hör pensionen till
dom sa så
barn
som inte hinner
vara barn.

Riksdagsbeslut och slipsknut
samhället rasar
havererar
i takt
med
klyftan
andetag
obehag
penseldrag
sammandragningar i hjärnor
allt som spänner
klämmer
är inte tumörer
även fast det verkar
så.

Här behövs lugn
en ro
behöver skriva
poesi
i din säng
äta chips tills
det är täppt ända upp
i halslocket
tänka att chips
också kan vara poesi
inbilla
hit och dit
och det får bli
mitt mål
poesibädd
jag kommer hamna där
till slut
du vet nog bara inte
om det
än.

inte jag heller.

/em.

Hjärnan är gjord av pasta och jag ljuger inte ens i blodpumpen längre

Som en ren och jävlig människa skulle du bli. Du sa det. Här skulle ingen gömmas i tunnlar bland ekoklang och grafittikonst. Sa att du såg allt i framtidsperspektiv, det var inte ens troligt eller ens minsta likt en grönhudad hand. Här var det enda som räknades efterblivet. Ungefär allt. Ledsenlivet.

Strax efter sa du att du ville känna känslan som trycks ihop till saltdegssmet med specialknappar i specialmaskin. Tår. ar. Att du ville springa spritt språngande naken och galen på den där ängen där dom med kängor inte fågelsparkar mer. Du ville springa och skrika att här var jag och här var jorden fuktigt glad. Ibland funderar jag på om alla grenar som flög av det där lastbilsflaket verkligen var sådär otroligt levande som du påstod. Och ibland undrar jag om du verkligen finns på riktigt eller om du bara leker på dödligt allvar.

Emellanåt extraknäcker jag som sinnessvag chokladbollsförsäljare i min egen koja med colaväggar och godisglas. Ofta äter jag upp alla chokladbollar själv och lämnar munsmulet till fågelbarn på någon ihopsjunken och sönderborrad trottoar. Ibland rimmar jag mig in i fin och fulvärlden och leker med min asfaltspoesi. Oftast innehåller den ihoptrampade cigaretter och läppsnus, en del av dom rullar med i vinden, andra plockas med klämmor eller snurrar sig till parken där gråtande hundar blir godislurade av sina tjuriga låtsastanter.

Och där står du och väntar på livet! Varsågod, ät och puss. Det är okej att vara bräcklig och genomskinlig, det säger ju du. Säger att vara bräcklig är ändå rätt tillräckligt. Nåja, ät och puss och varsegod. Ät din existens och ögonblänk, jag slår vad om att munnen är full av muskelvävnad och fettklumpar med broskbitsknaprande fingertärningar i mitten. Sluta sparka fågelspark i en natt nu tack. Bara ät och puss och varsegod.

/em.

Frigolithjärta

Lite stela ben.
Några frigolit-speglar i smulor.
Tas itu inför ögonglober på rädda leksaksbarn.
Dragspelsbarn.
Töjbara. Smala.
Med sår och munnar.
Salt.
Aj.
Sprucken i läppar men äkta leenden.
Lite för vita tänder.
Spyr och spottar raviolikladd på golvet.
Doftar surt och starkt.
På oss och mig.
På jag.
Min egen kvadratmeter av kött.

Här var det inte okej att vara en som vill vara.
Här springer ni alla bara runt i snötäckta luvor.
Leker glad.
Klädd i främling.
Oss med kärlek i.
Pratar med ögonen.
Smaksatta med lite rött och inte-fel.
Fyll badkaret med varmt.
Dina tår skriker ju blått!

Försök håll det kliniskt rent här inne.
Vill inte osa sjukhussal och sorg.
Jag har ju sagt det så många gånger!
Starka lysrör.
Bort.
Byt till stearin-dripp-dropp.
Petar med finger på vänster.
Vitt. Varmt. Aj. Hårt. Kallt.
Knaster på golvet igen.
Ersätter frigolitspegeln med sitt smul.

Att drömma.
Måla med grönt och choklad.
Mig. Dofta liv och sött.
Människa med tack i munnen.
Trögt under tungan. Drar till och poff.
Ett tack. Inte salt eller droppar, nej.
Bara tack.
Ett.

I en telefon blev allt så.
Ja, hej det är bara jag.
Jag.
Och ja, jag hatar solen men nej, jag vill inte dö.
Inget lite minsta ens.
Jag hatar solen men älskar liv.
Jag hatar solen men jag hatar död.
Också.
Det var bara det. Ja, tack och ett hej.
Eller förresten, en pizza också.
Med extra ost.
Tack.

Flera gånger har jag blivit ögon-blank.
Jag tror det är lätt hänt i liv.
Jävla frigolithjärta.
Alltid denna frigolit.
Smulas ner till en matig soppa.
Varsågod, det är bara att ta för er!
Det finns till alla.
Skålen ska vara tom när ni går.
Ät, bara ät.

/em

kanske bara en sådan som liknar lite mirakel och fågel och färg och rostmacka med aprikosmarmelad och lite socker, du vet.

Vi kan le, men bara i sekunder. Det är ett uttryck för känslor och det är förbjudet.

Och även fast jag älskar min ensamhet så skriker klumpen åt mig att skaffa en myrstack i magen. Som kittlar.

men vadå, jag sa aldrig att världen var underbar
enbart lite korkad och fjäskig
jag nämnde bara lite snabbt att jag gillar ögon
och att vissa är så mycket mer än andra
liksom sätter sig in i ens egna och klämmer åt
så att man kiknar till slut

och du, jag sa inte heller att jag hatar lyckan
jag sa bara att du är en sån som tror att det går
att koppla ihop saker för att få ihop en komplett en
som ingredienser i en smet
sötsliskigt
det går ju inte
dumhuvud

jag håller mig nog till mig själv
och sådana ögon
ett tag till ändå
säkrast
för min egenkomponerade lycka och
alla mina
ihopkrafsade ord på min frostiga panna
som försöker minnas hur fluffiga moln
luktar.

tänker tungvricka mig hes och galen och smal och kall och ingenting av något alls.

Om ungefär tjugotre minuter tänker du spotta
på den i ungefär två minuter för att sedan se dig om
eftersom det bara är mitt på dagen och du är inte ens arg
eftersom solen är för stark för att grymta med mun och ögon.

Om ungefär trettiotvå timmar ska du säga ja
men mena precis nej för att du är rädd för allvar
och för att du inte vill skratta i månljuset
inte ikväll eftersom du inte vill bli sjuk
av kyssar och kastad i vatten av båtar med vågor.

Om ungefär sjuttiofyra dagar så tänker du fundera över att kanske
kanske kanske säga nej men mena just precis ja
men du är rädd för löjliga konflikter på bergstoppar
med snö så du säger precis nej nej nej igen eftersom
du redan fryser.

Om ungefär sextiosex år funderar du över om du verkligen borde
ta den för du tycker ju att den inte matchar dina kläder
som ska användas vid döden så du säger nej inte den utan den
och blir nöjd till sist men tvekar igen när du ser en hon
en hon som liknande vid dig och vid din förgångna ålder
hon säger att hon är glad för att jag är glad och att du behöver
bara vara rädd för allvaret
men allt är ju bara lek och fint så sov gott så leker vi sen
visst vackra visst
då väljer du den som matchar allra minst för att allt är en lek
och lek är färgglatt och omatchande.

och du blev ett träd och jag blev ett träd
tur att jag gillar körsbär och du päron
ändå
människa.

/em.

solkatt

/Em.

Psst. Här är en spellista. Jag tycker ni minst ska lyssna på "Tycka om". Jag lovar att klicket är värt det. Jag lovar.
http://open.spotify.com/user/emmaklemets/playlist/5ZFD7Vvl5uppWrxhHYUgp8

Jag får inte ens grus i skorna längre. Nöter inget på hälarna, för jag skrattar mest och fortsätter sparka på alla ihopfällda tomburkar på vägen.

Jag blundar. Och tänk att livet blev kort sa jag. Så vem bryr sig egentligen om minsta lilla inflationsrapport. Ett frågetecken. Det är ju talen om ljudsignaler som viskar i nätter som syns som mest. Hånglar in sig i varandras hjärnor för att sätta sig tillrätta som fulsminkade filmstjärnor i hollywood som man ska betygsätta. Alla här och inte där springer på gatorna och kysser varandra. Håller händer med varandra. Håller andan med varandra. Viskar om länder som aldrig kommer kallna. Trycker sina fingrar mot varandras läppar och slickar på lyckstolpar och Du tänker att nu är det stopp. Bland skyskraporna skrapas ni lite utanpå. Allt är silver i hjärtat men vitt inuti dina hårstrån. Och du tänker att nu är det knappt inte ens hundra år kvar. Inte ens så lång tid att ha. Känna stolthet för. Ett liv är ditt och du säger till mig att jag är kär i dig. Jag säger att kärlek är skoj och du skrattar och viskar svagt att nej inte ikväll. Du säger att du mest gillar gruppkärlek. En grupp av kramar som stramar som trådar i banor och jag ljuger om skostorlek. Ingen gillar det klassiska. Maniska. Organiska. Mekaniska. Tiden. Individen i dina kläder säger jag är kär i dig. Jag säger att allt är en barnlek från toppar till tår. Koldioxiden. Och nu skrattar alla igen. Jag tror på fågelliv och att vara explosiv. Med tankar som klaffar med hemgjorda bomber. Självmordstankar. Fast du var väl inte sån. Frågetecken. Jag blundar och du slutar att skratta för att övergå till att se in i dom. Jag blundar för jag ligger i ett träd och tänker på det. Trädet som viftar och skiftar och byter om i kläder som svävar i världen och som säger att nu är det stopp. Inte ens hundra år skulle man bli. Korta liv. Vem blir mest. Frågetecken. En jävla folksport blir det nu säger jag. En jävla folksport om vem som fått mest i sängen bland vissa. Om vem som fått mest i hjärtat av vissa. Om vem som kände sig själv av några få. Inte de flesta. Vem blir mest sa jag. Kämpa och vrid ur svetten ur strumporna och skrik ur det sista i natten för så blinkar stjärnor. På himlar som vann över sporten och nördrapporten. Jag blundar. Skriver glödande dikter i nätter med vänsteråsikter. Dödar en fluga som betar smuts i fönstret som knappt blir en tromb i vindar som blåser hål i gardiner som flyger runt. Och man blir nästan sommarblind i världen nu och då och sen ut igen i ett luftskepp med roligt rörelsemönster. Luftskepp fyllda med skattefrågor. Men livet var ju kort sa du. Jag vet men jag tror inte på sverigedemokrater struntpratet och främlingshatet som dom skriker om i sina rymdkläder där dom springer på gator som dom börjat kalla våldsstäder. Stackars dom som de elaka kallar främlingar som behöver känna sig illa i majväder som doftar av alldeles för nyplockad fläder. Blomma. Och staffan hellstrand sjöng om en sång en blomma och en hälsning till dom fromma. Jag vill bara skrika igen att jag tror inte på sånna där demokrater med främlingshatet. Vad gick snett och åt helvete i era åldrar jag vet inte men säg bara. Det är tråkigt att ni hatar frihet till dom som behöver det mest och ni låter dom enbart bli en jävla arbetshäst på marknader där inte ens grisar får vara sommargäst. Man kanske skulle börja dela ut intelligenstest på gatorna här omkring för att se till att det blir en grundforskning bland vissa springande svindlande människor som går i elaka skor. Jag tror på nätter och utlandsljus som värmer händer på stränder utan sol och laserpistol i asfaltskanter som är röda av huvudsaft. Stopp och belägg tänker jag nu och vill känna att mina egna nätter behöver alldeles nya upplägg som fungerar i takt med världen. Jag har hört att det är nya årstider och att mina myggbett svider men jag behöver blunda först och känna det själv innan jag tror på storebror och hans förbrännda middagsmåltider. Jag blundar. När jag var yngre ville jag också ha en storebror som räddade mig i lägen när jag låg ledsen och stilla på vägen och han behövdes men jag fick aldrig någon och fick nöja mig med att rädda mig själv när jag var underlägsen. Jag älskar dig så storebror och jag hoppas du tar vara på den där flyktvägen du visade mig när jag var på väg ner på järnvägen om du minns för jag minns. Jag älskar dig så och inte minsta hårstå ska krökas på hjältar med hjärtan som verkligen känner smärtan men gör allt ändå trots alla bensår. Och jag kan vara din storebror om man vill ibland för du jag har också en varm liten svag men stark människohand. Och du säger att jag är kär i dig och jag skojar och säger att kärlek är en skitgrej men säger snabbt snart igen att det faktiskt bara räcker med varma människohänder i nätter och då säger du inte mer. Tittar bara och tar mig till dina nattsvarta hamnkvarter och ler på gator av sandstreck där vi håller varandras hand och tycker kärlek är töntigt och rätt fräckt.
/em.

I’ve got my best shoes on, I’m ready for it all. Bring in your best crew, come on! I’m ready for it all.

Och ibland när jag väntar på en sömn knyter jag händer. Om varandra, för att känna lite värme och känsel. Om jag ligger tyst och stilla som den lugnaste så kan jag höra. Jag kan höra mitt hjärta slå. Det slår ofta lite för hårt, lite för snabbt. En molande stress som ligger och gnager. Men den molnar iväg mer och snart kan jag höra det i en takt som tickar som klockans visare. Jämt och fast. För tiden springer inte i onödan. Tar aldrig ut sig för saker som inte behövs. Den är där den är. Är där den finns.
Ibland kan jag till och med känna att slaget slår ut senare i fingrarna än i bröstet. Visst, en hundradels sekund, men jag kan känna.

Och det här är bara en av hundra. En av hundra nätter som slinter. Utan tillräcklig sömn och med funderingar. Oftast bra. Men jag gillar sådana nätter. De är dom bästa.
Och jag tänker, att våren kan vara grå. Men lika gärna vit som grön. Jag känner kolsyran i magen. River och guppar. Det känns fint men ganska fånigt.

Och jag såg en filmsekvens där två fina var fria fast en. Dom var sina alldeles egna men på samma sekund, samma fria. Jag blev så avundsjuk och lite ledsen. Tänkte att: Så ska jag också ha det. En och samma frihet att dela på två individer. Och absolut inte tvärtom. Det är då saker går åt helvete. Som du och dig. I en bubbla bland tvång och granskande blickar som säger nej, gör så, nej gör inte på det där viset.
Jag tänker aldrig äga någon. Och ingen mig.

Jag är en människa, och du med. Och du och du och du också. Och jag brukar inte tycka om solen så mycket för att det är så ljust och alldeles för starkt för lite för svaga ögon, men idag gjorde jag det ändå. Bara för att, du vet. Jag öppnade upp gardinenrna för första gången på år. Nu är det stängt och mörkt igen. Mörkt men så fint och mysigt. Bekvämt för ljus hud som saknar fräknar.

Ibland är det bra att tycka om sådant som man i vanliga fall inte tycker om bland det mesta och bästa. Och jag tänker nog inte ens så mycket längre, jag väntar istället. Och jag struntar i IQ-test som visar hjärnor som inte har med en enda persons identitet att göra. Och jag struntar i idioter. I dig. Och i duvan och fjädrarna som flyger. Och i hjärtgropar och lysande ideér. Och i fåglar som äter upp sina ungar. Och i regn som smattrar på husvagnstak. Och i tavlor som är värda miljoner men som säger absolut ingenting. Det struntar jag i just nu. Bara för att, jag får.

Jag såg siffror i en gammal skolalmanacka. Siffror på hur länge man var fast. En månad hit och dit. Och vi gjorde det och det och det. Jag strök över allt. Även fast det mesta var överkluddat redan. Jag strök över hårdare än jag riktigt behövde. Enbart för att jag inte bryr mig om sådant som tar energi. Raderar mycket hela tiden för att skapa nytt. Och jag måste det för att känna fina saker.

Och frihetssekvensen ska jag se igen, bara det. Lite för fint. Lite för bra.

Jag suddar så himla mycket nuförtiden. Jag mår så bra nuförtiden.

If you ever get close to a human and human behaviour, be ready to get confused. There's definitely no logic.

Från början är vi lika smala. Små rangel av ben och hjärtan. Vi är mjuka men hårda till sinnet. För vi förstår inte. Inget minsta. Och du var nyfödd och jag en människa. Och du var ett hjärta och jag en som ofta skrek. Nu är alla stora. Och jag tänker som laleh säger. Att stora människor har ingen tid. Alla är hjärtan, men ännu hårdare och svalare än någonsin. Alla skriker mer åt varandra och undrar vart världen är på väg. Vart tror ni? Ut och bort. Jag skulle inte heller vilja vara världen i en den här världen som det är nu, för jag tror att man måste kramas mer. Hålla om och känna. Allt fint. Om sig själv mest och ibland. Ta tag i varandras famn och guppa runt i tider som redan är borta. Det är inte ens någon som skrattar åt skämtet längre. Stora människor har verkligen ingen tid.

Och du gör läpparna stora, röda. Brösten skriker om förändring, och du tänker. Det är egentligen inte jag. Det är ni. Vi måste åldras. Och mina rynkor ska vara djupa och glada. Skina upp av ett leende som faktiskt existerar. I ett ansikte som är rent och på riktigt. Som säger "Men jag tänkte aldrig så". Och även fast skelettet blir svagare än nu så kommer orden vara starkare än någonsin förut. Jag kommer bli en dam med katter på kuddar i söta soffor. Men man lär få utstå mycket i ett helt liv. Men det är väl så. I alla fall vad jag förstår. Vill man vara fin får man lida pin. Fin på riktigt, ni vet.

Och mina speglar går aldrig i kras. Dom hålls ihop med något som jag inte minns vad. Kanske en massa med konstiga ord och stavelser. Något som man kanske lärt sig i salar en tid. Men hjärnan är avstängd. Jag gör mitt. Jag suddar då och då.

Allt är fint och fult på samma gång. Alla gångar. Jag drömmer om regn som doftar ros. Men jag är alldeles för okreativ och inspirationslös nu. Jag får knappt ihop tillräckligt med ord för att binda en dikt. Jag har ett överflöd tror jag. Det känns som så. Men inget känns tillräckligt för tillfället. Men jag sitter bara i en grop. Men jag trivs ganska bra. Kan man ha ett överflöd? Jag och mig sinar ibland. Men jag är snart tillbaka. Snart.

Jag vill se på fina filmer att gråta till. Jag vill flina också. Med stor mun, och tänka. Ha! dom lyckades. Jag behöver bra förslag på sådana, eller alldeles för fina böcker.

Nu tänker jag vilket fall säga adjö och visa några av mina målningar jag kladdat ihop på vita saker senaste tiden. Jag hoppas ni mår alldeles för fint, och vill se solen precis lika mycket som jag.

Vi var där när alla ropade "lev!". Vi skruva till den vi vred och vi vred tills livet vällde in på riktigt i oss med.

Och jag drömde om tatueringar. En hel natt i sträck skulle jag tro. Dom var fula och jag var fin. Till en början. Men dom drog ner mig med mögliga färger, gjorde mig tråkig och smutsig. Men jag blev glad igen när jag vaknade. Såg mig omkring och tänkte. Det här är bra iallafall. Bättre än bäst ungefär. Tänkte, det var bara för att säga mig att "Inte förstöra dig nu". Nej, tänkte jag tillbaka.

Jag roar mig med att klippa i kläder. Gör sönder dem för att kunna skratta åt vilken dålig skräddare jag skulle blivit om jag försökt. Jag måste slänga och rensa snart, dom ruttnar därinne annars. Fast det gör dom nog vilket fall.

Katterna bara fortsätter skrika och det blir ljusare för var dag, och om ni inte vore i ett hav just nu skulle säkert jag kasta ljus omkring mig så att det brann överallt och i hår. Eller så skulle jag bara fortsätta sitta här som i vanlig ordning och tänka över var som kommer näst. Och näst vet ingen, inte jag. Jag har nog aldrig varit så osäker på något om vad som ska hända när allt är slut. Men det är rätt skönt ändå. Då behöver jag inte planera ut livet i minsta pusselbit för att alla sekunder och klockslag ska matcha i samma färg och rena ton. Jag fortsätter i ett tempo som osar omatchat kaos där ingen vet om det är fulsnyggt eller alldeles förfärligt. Jag skrattar mest och vilar lite mer.

Och sen blir det som för alla andra, ja ni vet: "Vi måste ses alla snart igen, inte tappa kontakt, inte säga nej, inte försvinna bort, ring mig, se mig sen, vi måste, måste, måste". Skitsnack som alla säger håller i sig. Jag tror på dom jag med. Det är tråkigt att vi alla kommer dö ifrån varandra, men skönt att vi kommer bilda våra egna liv i egna städer och bås. Det kommer säkerligen bli en träff eller två, men ingen kommer känna igen. Alla är nya, fräscha och uppstartade. Alla kommer gå därifrån med konstiga känslor i kroppen. Se ner i marken och kanske låta det droppa lite. Det är lite vackert ändå, och jag längtar en aning efter att få se alla vänner uppstartade och bortglömda i egna liv. Och jag kommer också säga att vi måste, måste, måste, och samtidigt veta att jag bara snackar skit. Det blir säkert bra det där.

Och det är verkligen nära nu. Snart är vi alla mannen i den vita hatten för en dag. Om tjugo år har den gått från vit till gul. Och resten är bara minnen.

Ha en alldeles för fin dag, mina vänner.

Like a fading rainbow

Gjorde en fin spellista som ni kan ta och lyssna på om ni vill. Den gör iallafall min onsdag en aning gladare och bättre. Ha en fin dag, mina vänner!
http://open.spotify.com/user/emmaklemets/playlist/0hwrfjpfdvWQT4y1zjXRyp

Såg förövrigt Kent igår. Det var mer än fint.